Årsrapporter 2000-2019

2000

   Som vanligt blir det även detta år en summering av tankar och händelse som vi mött här på vår vandring, allt i en strävan att ”få oss att tänka till mera än att söka övertyga någon”. Så här inför ett nytt år, t.o.m. ett nytt millenium år 2000, kan det vara naturligt att ta till sig tre ord och allvarligt fråga oss hur vår väg med Gud ser ut för oss som kallades ut att leva och verka på den här platsen för precis 30 år sedan, ja, för oss alla. De tre orden, som vi var och en bör ta till oss och tänka på, hämtar vi från liknelsen om den förlorade sonen i Luk. 15 kap. Det står där att han i det främmande landet ”förfor sin förmögenhet”. Är det inte så att de här orden tvingar oss att tänka till därför att vi alla har fått ett kapital att förvalta i våra personliga liv – vi kan också kallas arvtagare. Tänk bara på tiden, ja, har vi egentligen råd med det som vi brukar kalla ”tidsfördriv”?

  Vårt resonemang här för osökt tankarna till en artikel i Hemmets vän av Magnus Tunehag där han frågar: ”Vad får den kristna tron och övertygelsen kosta?” Han fortsätter: ”Paulus var med om att en av hans närmaste medarbetare (Demas) gav upp tjänsten för Gud för ”världens” skull (2.Tim.4:10). Den erfarenheten är alltså inte unik eller ovanlig, tyvärr. Jag har lagt märke till att den kristna etiken många gånger endast stannar vid läpparnas bekännelse och när det verkligen gäller lever man efter det som är mest bekvämt för stunden. Vi är ovana vid tanken och upplevelsen att vår kristna tro skulle få kosta något.”

  Det är inte bra när vi ”spaltar upp” livet i något som vi kallar andligt och då emot ”allt annat”, som det kan tyckas vid första påseendet. Då blir det inte en fråga om ”att fördriva tiden med det ena eller det andra” utan livet blir mera enhetligt – ”helheten blir förmer än summa av delarna”. Det här innebär inte att bara leva efter vissa principer, något som skulle skilja oss från andra, som det kan tyckas. Visst vet vi att det finns ”princip-människor”, sådana som benhårt lever efter sina mer eller mindre fasta övertygelser om ”vad Bibeln lär” o.s.v. Det blir mycket av ”svart eller vitt” och risken att få en dömande attityd är påtaglig,

  Ja, vad får egentligen den kristna tron och övertygelsen kosta, kan vi fråga oss. Ska det vara någon skillnad mellan kristna och icke kristna i det dagliga livet? Tror vi verkligen på att vi som trofasta kristna ska få regera med Kristus en dag? (2.Tim.2:12). Skulle det vara oviktigt hur vi förvaltar våra pund eller kan vi tycka vad vi vill och vad som passar oss bäst. Är det inte bättre att göra oss ”tillgängliga” för våra medmänniskor så att vi inte uppfattas vara ”bokstavstroende” och inte tycka om andra?

  I somras hade vi besök av en kär syster från Irland och en av hennes söner. Hon berättade hur de

hade det i sin lilla grupp/fellowship och att de ville hålla sig till Herren oavsett att ”det till synes går bakåt”. De ville inte pröva nya, populära inslag i samlingarna för att locka folk och därför har flera lämnat gruppen. Det var inte svårt att känna igen sig! Flera menar att ordet ”Babel” kännetecknar kristenheten idag. Babel kommer egentligen från ett hebreiskt verb, som betyder ”blanda bort”. Det är med sorg i hjärtat vi också måste skriva under på att det där påståendet.

  ”Den ödmjuke är ingen skygg person som plågas av mindervärdskänsla. Nej, i sin livsföring kan han vara modig som ett lejon eller stark som Simson. Men han har slutat med att bedra sig själv. Han har accepterat Guds värdering av sitt liv. Han vet att han är just så svag och hjälplös som Gud har sagt att han är, men paradoxalt nog vet han samtidigt att han i Guds ögon är större än änglarna. I sig själv är han ingenting, men i Gud är han allt”, skriver A W Tozer i boken ”Pärlor”.

 ”Ur dagboken” ser vi att 31.3 – 1.4 välkomnade vi åter en Alphakurs med deltagare från Össebygarns församling och sista helgen i maj kom ca 15 unga till vårt första läger för året. Två veckor senare, fredag till söndag, kom först en juniorgrupp och sedan miniorer från Kårsta församling. Vi hade i övrigt flera besök av vänner från England, (ledarna från Exeterlägret 1981) och ”gamla” vänner från Finland.

..och "båtarna" här i farleden blir bara större och större.

2001

  Så möts vi igen till ett förnyat samtal om tankar och händelser som passerat under år 2001, milleniets första år. Har du tänkt på vilka möjligheter vi har när vi kan ”öppna upp” för varandra, ”vidga våra hjärtan”, som vi brukar säga. Barnläkaren Lars H Gustafsson skriver just om det i sin bok ”Barnet som slumrar”: ”Det första jag fäster mig vid är mötets möjlighet. Ibland får jag en känsla av att vi lever så långt ifrån varandra, trots att vi träffas varje dag. Det finns en livets egen inneboende ensamhet och en sådan oändlig människolängtan efter närhet. Varför möts vi så sällan på riktigt? Varför är vi så rädda för varandra? Varför måste vi alltid gardera oss, skydda oss och hålla varandra på armslängds avstånd?

  I mötet mellan Jesus och den samaritiska kvinnan finns en laddning som producenterna av alla TV-serier borde lära något av. I denna översexualiserade tid, där vi talar så mycket om ”rela-

tioner”, har vi tappat bort det verkliga mötets hemliga kod. Att läsa texten ger mig tron på verkliga möten tillbaka.” Inom parentes börjar Gustafsson skrivandet av boken så här ödmjukt: ”Käre Jesus från Nasaret! Om du läser den här boken vill jag be dig överse med ett par saker. I min iver att förstå dig har jag lagt en del ord i din mun, ord som jag inte vet om du verkligen tänkt eller sagt. Författaren.” Ja, kanske det här korta brevet till Jesus borde inleda allt vårt skrivande på trons område…

  Vår broder sätter fingret på en öm punkt när han talar om ”mötets möjlighet”. Vi har ofta tänkt på det där och frågat oss hur det kan komma sig att t.ex. tankarna i de här årsrapporterna inte tycks leda fram till någon reflexion, några frågor. För en kristen som vill gräva något djupare borde det finnas något stoff, kan det tyckas. Förmodligen har det att göra med den ingrodda ”auktoritetstron”. Är man inte pastor, bibellärare eller känd författare så spelar det ingen roll hur djupa tankar som framförs, de tycks inte ha något värde i sig själva. Tragiskt men så fungerar vi människor.

  Nej, låt oss lämna all osund auktoritetstro, som inte leder till att Kristi kropp byggs upp. Det är först när vi blir självständiga som vi paradoxalt nog kan lägga ned den. Enhet skapas inte genom att alla görs osjälvständiga för att sedan underkasta sig en stark ledare, som talar om vad som är rätt och riktigt. Vi måste göra det och det, annars… Vi borde komma ifrån de här barnsligheterna och för den yngre generationen är ofta det här inte något problem.

  Ja, vi ser det här som litet av hemligheten för att kunna leva ett djupare kristet liv, att vi söker befria oss ifrån ”alla mänskliga tankebyggnader” så lång det är möjligt. Annars blir det lätt att vi blir en ”splittrad person som går ostadig på alla sina vägar”, som Jakob skriver i sitt brev (1:8).

  Våren kom och under maj var vi faktiskt rätt så ”busy”. Det började med en Alphakurs den 11 maj. En dråplig historia som hände vid en av deras samlingar i Nybygget/kapellet är det svårt att inte föra vidare. En av deltagarna sade sig ha svårt att tro på en allsmäktig Gud, om hon inte fick ett ”tecken”. Just när hon sagt detta brakade det till i det närliggande rummet. ”Tvivlerskan” blev förskräckt och ropade: ”Jag tror, jag tror!” Det visade sig att det var en uppfälld turistsäng som helt omotiverat hade fallit i golvet… Kan vi säga att Gud har humor!

  Några dagar efteråt kom ett 15-tal medlemmar från en IOGT-NTO förening, som samlas i Täby. Våra vänner, de flesta i dryga 70-års åldern, hade tryckt upp ett par sånger till just den här samlingen och vi sjöng: ”O, sällhet stor, som Herren ger” och ”Barnatro”, innan vi skildes åt. Första dagarna i juni kom ett 15-tal unga från Össebygarn för ett läger.

  Vi avslutar den här korta genomgången med sista stycket av den här årsrapporten : ”Att sedan få börja om igen och arbeta vidare känns faktiskt befriande. Minns också att ”den människa som verkligen älskar är inte den som tänder lågan, utan den som håller den brinnande”.

2002

Guds frid, käre vän! Ja, en kär vän är du vem du än är som läser den här rapporten (2002) eller som vi också kan kalla den, ett brev. Just brev som avslutas med ordet: ”Vännen” gläder oss   mycket, det ger uttryck för den innerliga vänskap som råder mellan skrivaren och mottagaren.

  ”Vad är en vänskap? Kan den förklaras,

  blicken som säger: vänner är vi!

  Sällan vi talar om det vi känner.

  Vi bara vet det:

  vänner vi skall förbli.” (första versen av en dikt av Ulla Hornberg).

  ”Sällan vi talar om vad vi känner. Vi bara vet det: vänner vi skall förbli”, är något stort att ta fasta på. Men det kan också visa en annan sida av ”myntet”, nämligen den att vi ogärna ”säger mer än vi har att säga”. Vi är så rädda för att pröva våra egna mer eller mindre färdiga slutsatser mot andras. En avvikande åsikt behöver inte leda till att samförståndet med våra vänner påverkas negativt, tvärtom. Tänk om vi kunde tillåta varandra att inte vara ”färdiga” med alla våra svar!

  Som exempel här så har vi under året (liksom tidigare) skrivit för att tacka några ”välkända” skribenter för deras artiklar och böcker, som vi läst och uppskattat mycket. Vi har i de samman-

hangen någon gång försökt att dela med dem något av vad vi själva upplevt på vår vandring med Gud. I samtliga fall har tystnaden varit total förutom i bästa fall något uppmuntrande ord i största allmänhet. Ingen har velat ”bjuda på sig” till ett mera broderligt resonemang om hur Herren kan leda in i olika tjänster med honom. Förvånande? Kanske ändå inte när vi tänker efter…

  Vi kan bara vädja om förståelse när vi säger att vi är ”bedrövade efter Guds sinne” över att vi inte kan möta ”vidgade hjärtan” till en öppning på djupet. Jag är inte intresserad av dina ord, jag vill veta vad du har i ditt hjärta” ,som vi brukar säga. Vi har vår glädje i Gud helt ogrumlad och tackar honom under livets alla förhållanden. Vi försöker se nyktert på den rådande situationen och hyser inga tvivel om att Gud håller allt i sin hand.

  Detta att ”leva i drömmens riktning”, som vi skrivit om tidigare, betyder säkert olika för oss människor. Det är naturligt. Kanske någon tycker att vi ”dagdrömmer” väl mycket här i Bammarboda och att det är dags att sluta med det som ändå inte kan förverkligas här på jorden. Det är dags att komma ner till oss andra – till ”verkligheten”. Våra ”avvikande” åsikter i det skrivna också denna gång behöver dock inte påverka vår vänskap negativt, som vi skrev i inledningen. Under allt får vi alla ta ett steg i taget och söka oss fram till vad Gud i sin nåd har planerat för oss.

  Året har förflutit lugnt kan vi väl säga då det gäller antalet besökare. Samarbetet under närmare 15 år med Össebygarns församling ifråga om läger, ledarsamlingar och Alpha-kurser ser ut att ha upphört av en eller annan anledning. I stället välkomnade vi drygt 30 ungdomar från Fornåsa och Skeppsås (ligger ca 2 mil sydost om Linköping) till ett läger veckoslutet 24-26 maj. Under några dagar i början av juni fick vi ett kärt besök genom Tim Martin och hans fru, Kim, från USA. Till-

sammans med en kamrat bodde Tim hos oss när han som medlem i sånggruppen ”Reach-out” var på sångturné här i Åkersbergatrakten för 12 år sedan. Vi har under alla år haft kontakt med Tim liksom några andra kördeltagare, som under 4-5 år bodde här.

  ”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund”, som det står i Pred. 3:1. Vi tackar Gud över samarbetet med Kårsta och Össebygarns församlingar under åren men går nu vidare till mot mål och uppgifter som kan ligga framför. ”Dock, såvitt vi redan har hunnit något framåt, så låt oss vandra vidare på samma väg” (Fill.3:16). ”En trogen tjänare fröjdas inte över arbetets storhet utan över dess mål och hans mål är att göra Herren stor”.

2003

   Som vanligt önskar vi (2003) göra en liten genomgång över ”läget i riket” och då är det närmast förhållanden i Guds rike vi avser. Vår nyfikenhet och vetgirighet kommer att leda oss in i en del svåra frågor och söka pejla svaren till dessa. En av initiativtagarna till Oas-rörelsen, Svenska kyrkans förnyelsearbete, heter Berit Simonsson. Inför svåra bibelställen har hon den här inställningen: ”Så intressant! Här finns det något som jag inte begriper, vilka hemligheter och överraskningar kan gömma sig här?”

  Här i Bammarboda har vi alltid sökt leva efter det där mottot. Vi har försökt ”gräva litet djupare där vi står” för att mana fram en del av sanningen bakom ”det osynliga”. Vår kallelse och uppgift ger oss inte precis några lättköpta segrar, nej, den här vägen är och kommer att förbli ensam.

  ”Gå inte ständigt där andra har gått. Lämna allfarvägen ibland och gå in i skogen. Där finner du säkert något du aldrig sett förut. Det kan vara en obetydlig sak, men ignorera den inte. Följ upp den, utforska allt runt den. En upptäckt kommer att leda till en annan, och innan du vet ordet av har du kommit på något som är värt att tänka på”, har telefonens uppfinnare Graham Bell sagt. Leonardo da Vinchi lär ha sagt: ”Du gör fel när du berömmer en sak som du inte fullt förstår, men än värre när du klandrar den”.

  Vår väg här har väl inte kantats med så särskilt mycket beröm precis och det har inte heller varit vår strävan. ”Men den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren. Ty inte den håller provet, som ger sig själv gott vitsord, utan den som Herren ger sådant vitsord”, skriver Paulus i 2.Kor.10:17-18. Men ytterst handlar det nog mera av ointresse och rädsla för det okända. Man är uppvuxen i en skyddad kristen miljö och har aldrig riktigt konfronterats med de djupare livsfrågorna. Ingen har heller förmått peka på ”vilka hemligheter och överraskningar som kan gömma sig här”. Livet går sin gilla gång…

  Är vi trygga i vår Gudstro kan vi vara ”annorlunda” och på så vis umgås med alla människor med öppna sinnen. Vi behöver inte vara oroliga för det okända, hur det och det besöket ska avlöpa, hur den och den träffen eller mötet ska gestalta sig. Vi hoppas på ett ”grundskott” i det etablerade tänkandet inom kristenheten så att dörren kan öppnas till varandras hjärtan, att en fräsch vind får sopa rent i predikstolarna, i redaktionsrummen såväl som i den lilla kammaren där de flesta av oss håller till. Vi skulle nog behöva ”vädra ut” en hel del ”unken luft” bland dem som upplever sig vara som mest fria och öppna.

   Under året har vi gjort en hel del nya bekantskaper här liksom fördjupande av vänskap med andra. Det första ”provet” på detta var en samling på midsommardagen, då den ”gamla gemenskapen” från åren 1974-1986 inbjöd sig själva hit över dagen, ja, det var nästan som om de inte ville bryta upp härifrån. Det är ju ingen hemlighet att vi vandrar fram med Herren på litet skilda vägar och att det troligen kommer att förbli så. Det behöver dock inte hindra oss ifrån att dela kärlek med varandra, något som Jesus visade tydligt när han kallar oss vänner.

  Vi upplevde speciellt under samlingen på midsommardagen att vi trots allt har något att ge härifrån Bammarboda, att den linje vi valt håller. Den ”fyrbåk”, som kära Maja Santesson en gång bad om att få se här på platsen, önskar vi nu ska få lysa litet mera klart. Den öppna famnen är densamma men vi ser fram emot en mera ömsesidig vänskap med dem som kommer.  

  Till och från har vi i övrigt haft rätt många besökare med bl.a. ett 20-tal vänner från den Indonesiska gruppen i Stockholm vid två olika tillfällen. De har under tidigare år också besökt oss och de har alltid med sig sin speciella mat, som de tillagar här på plats. Flera av dem är kristna men några är bekännare till Islam. 

2004 

  Trots i det närmaste utebliven respons på våra årsrapporter så har du ännu en i handen. Vi kommer i någon mån också i år (2004) att vara en ”fri röst”, som uppmuntrar till ett djupare tänkande på vår vandring härnere. Vi kommer som vanligt att vara kritiska mot vissa företeelser, som vi finner vara oförenliga med sann kristendom. Kanske är det oss förunnat att ha en ”fri roll” att föra fram sambandet mellan lära och liv utan att vara påverkade av den tid vi lever i. Om du är idrottsintresserad så vet du att i vissa lagsporter kan det finnas en spelare som tilldelats en fri roll, medan de övriga i laget har sina mera bundna roller på planen som att vara försvarsspelare, mitt-

fältare eller anfallare.

  Visst är det svårt att inte bli påverkad av den tid vi lever i men vi säger med Sören Kierkegaard, att ”den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling”. ”Civilkurage är en bristvara. Vi är rätt skraja för att ta ställning. Det är ju så mycket att förlora”, skrev pastor Pehr Hellberg i en artikel i Dagen i början av året. Han syftade bl.a. på händelsen då Jesus rensade tempelgården. Artikeln uppmanade i första hand till att ha tydliga åsikter, att ”sätta ner foten”, då det gäller mera vardag-

liga relationer som att ta ställning mot oförrätter på sin arbetsplats mm. ”Det nya livets friskhet”, det vill jag ha, vill du?” avslutade vår broder.

  I ett tackbrev en vecka senare framhöll vi också att Jesus verkligen tog ställning till den tidens orättvisor och falskhet, kanske inte alltid den ”söte” Jesus, som han för det mesta framställs som. Vi menade vidare att ”civilkuraget” också kan gälla i ”trons värld”. Ja, att vi troende kanske borde ”rensa litet” inom våra egna led och då innan vi konfronterar oss med vår omgivning.

  En som verkligen visade civilkurage under året var Israels ambassadör Zvi Mazel, som gick till attack mot konstinstallationen ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska Museet i vintras. Han upplevde att han inte hade något val än att förstöra ”konstverket”, eftersom det glorifierade självmordsbombningarna i Israel. Vi tackade honom i ett brev för hans kurage, ”far away from normal diplomatic acts”, och att vi stod med honom och skulle ha gjort detsamma i hans kläder. I brevet berättade vi litet kort om våra relationer och sympati för Israel. Kort senare fick vi ett personligt brev från ambassadören, som tackade för den uppmuntran vi gett honom.

  Också i år har det varit en debatt i tidningen Dagen om begreppet ”ortsförsamlingen”, som vi inledningsvis tog upp på första bladet av vår hemsida. Vi fick där stöd för våra tankar att det bara bör finnas en församling på varje ort. Särskilt en skribent med redaktionellt ansvar i en kristen tidning blev starkt ifrågasatt och han drog sig sedan undan och bad nästan om ursäkt för sitt ”påhitt”. Modet svek att förändra något. Inte trovärdigt.

  ”Det är synnerligen kristet att främja kritiskt tänkande” var en rubrik på en debattartikel i Dagen 10.2.2004, skriven av Marcus Johansson, som är konsult inom företagsteknik och kritisk tänkande. ”Bibelns gestalter levererar om och om igen hård kritik, som aldrig skulle ha tolererats i dagens ”ödmjuka” församlingar”, skriver han bl.a. och menar att den ”processen är nödvändig om vi vill behålla rätt kurs som kristna.” Även om det kan föra med sig smärta att bekänna sitt misslyckande öppet och ärligt så är det vad som behövs för att Guds verk ska få framgång. Nu är det väl så, menar vi, att det inte är så nyttigt att alla typer av kritik förs fram i det offentliga rummet. Här har chefredaktörer och andra ett stort ansvar för att det är sunda tankar som ventileras i en öppen och ärlig atmosfär.

  Kring midsommar fick vi en veckas besök ”fjärran ifrån” i form av ett par nya vänner, Tony och Julia Lee, från Perth i Australien. De var helt okända för oss men hade fått ”rekommendationer” från några av våra vänner i England. Ett annat kärt besök var vår ”gamla” vänner Tom och Naomi Patkai från gemenskapen i Exeter. 

2005 

   Så är inledningsvis i årsrapporten 2005 önskar vi påminna varandra om vad Jesus har gjort för oss genom att citera ett par meningar från avslutningsorden i förra årsrapporten: ”Vi behöver igen och igen se den nåd och öppenhet som Jesus, den gode herden förmedlar. Vi behöver också öppna oss för det faktum att Jesus lade grunden på Golgata för en försoning som gäller alla människor. ”Det är fullbordat”, utropade han där på korset. Gud accepterar inte någon uppdelning och ger inte upp så länge en enda människa står utanför gemenskapen. Vi bör sluta med våra egna uppdelningar i ”vi” och ”dom”, om ”räddade och förlorade”.

  Nej, den vidöppna famnen från vår Far är mycket större än många, särskilt ”frikyrkliga” verkar förstå. Det här betyder inte att vi ska sluta evangelisera och säga ett gott ord om Jesus men det ger oss ett djupare perspektiv av Guds allomfattande kärlek till sina barn. Den här vidöppna famnen gäller också t.ex. detta med kyrko- och församlingstillhörighet, som ses så viktigt av många.

  Den sökande medmänniskan med sin mer eller mindre uttalade ”barnatro” känner sig främmande och har ingen längtan efter att bli upptagen i en sådan miljö. Man väljer att ha sin tro för sig själv, en tro som i sig kan ha en del brister rent teologiskt. Nu är det inte den ”intellektu-

ella tron” det kommer an på utan det är ”hjärtats tro”. Det hjälper föga inför Gud om vi så kan hela Bibeln utantill eller om vi är duktiga på att plocka fram bibelord för det och det sammanhanget, mer eller mindre belåtna med oss själva.

  Nej, det är ingen ”andlig elit” vi behöver med mer eller mindre självpåtagen rätt att peka med hela handen. För många ”inte kyrkvana” känns den här elitens röst främmande och dömande. I kapitlet om den gode herden säger Jesus: ”Och när han släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följer honom, ty de känner hans röst. Men en främmande följer de alls inte, utan flyr bort ifrån honom, ty de känner inte de främmandes röst” (Joh.10:4-5). Detta är det herdesinne som Jesus har och som bör vara ett föredöme för oss alla i vilka omständigheter vi än står. Må vi närma oss detta ”tonläge” så att fler kan lyssna på oss utan att känna sig främmande.

  Pastor Per-Arne Lindberg sa i en intervju i Dagen, att ”gudstjänsten under 1900-talet har ju varit fruktansvärt intellektualiserad” samtidigt som han vill slå ett slag för ”pilgrimsvandringar”. Han menar att ”i kyrkan kan vi bli översköljda av ord. Då kan det vara befriande att ransonera orden och jobba med tystnaden.” Många är lockade av naturen idag och han tror att speciella pilgrims-

leder med utmärkta andaktsplatser kan ge oss en fördjupad gudsrelation.

  Att ta emot Jesus i sitt hjärta kan vara lika enkelt som det var för kvinnan där i APG 16:14-15: ”En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som fruktade Gud. Och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon tog till sig det som Paulus talade. När hon och alla i hennes familj hade blivit döpta bad hon: ”Kom hem till mig och bo där, om ni anser att jag tror på Herren. Och hon övertalade oss.”

  Ja, att komma till Gud och räkna med honom – det är att komma hem. Svårare än så är det inte. ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon här min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig”, säger den uppståndne Jesus i Upp.3:20. ”Kom hem till mig och bo där”, får vi också säga i likhet med Lydia. Polariseringen mellan folklig och intellektuell tro gör som sagt sig mer och mer påmind, något som de etablerade kyrkorna börjar bli livrädda för. Men man får skylla sig själva när man bara följer sina egna traditioner och agendor för hur ett liv med Gud ska levas. Självupptagenhet är bara förnamnet.

  En del nya bekantskaper har gjorts vid besök här och under andra omständigheter. De enkla samtalen för med sig en välsignelse som både fördjupar kärleken till varandra och till Gud. Man upplever helt enkelt, att det ”funkar”.

  ”Att komma till Gud och räkna med honom – det är att komma hem”, påminde vi varandra om i förra årsrapporten. ”Så enkelt är det”, skrev vi också. På ett vis är det så men är man litet nyfiken så kommer en del ”undringar” om det ena och det andra. Vi lade fram vår syn och några satte säkert en hel del frågetecken kring den. Det är inget att säga om det.

   Korset på "solskensberget"

2006

I den här årsrapporten, 2006, kommer vi att citera flera teologer och författares syn på vår väg med Gud på den här platsen. En av de mest citerade i våra rapporter är läkaren och teologen Sven Reichmann. I förordet till sin bok ”I väntan på Messias”, som han kände sig tvungen att ge ut i egen regi, skriver han bl.a. så här: ”Så länge som man i sin undervisning säger det som kyrkan alltid har sagt kanske man i regel slipper riskera att bli kallad villolärare. Om man däremot vill ta itu med uppenbara underligheter i den kristna traditionen måste man kritisera samma tradition för att kunna formulera det kristna budskapet i delvis ny och förhoppningsvis mera ursprunglig gestalt. Då börjar andra genast att fråga vad man har för avsikt med sin undervisning och om man är rätt ute eller håller på att leda Guds församling på villovägar. Därför vill jag redovisa mina utgångspunkter så att varje läsare själv kan bedöma vad jag har gjort. Och i gengäld vill jag be dig att läsa med omsorg, så att du inte börjar kritisera sådant som jag aldrig har skrivit.”

  Det är inte utan att vi tycker känna igen oss i vår broders erfarenhet, eftersom många förutfattade meningar om vår väg här i Bammarboda råder och har fått råda under alla år.

  En fråga som vi ofta tagit upp i de här rapporterna är vem som egentligen tar initiativet när vi blir ”frälsta” eller kristna, som vi föredrar att säga. Kyrkofadern Augustinius lärde att fräls-

ningen helt och hållet utgår från Gud. ”Människan bidrar inte med någonting inte ens med initiativet. Hon varken trycker på startknappen eller genomför någon del av frälsningsverket sedan det väl har börjat. Allt utgår från Gud. Människan har nämligen inget som duger som råmaterial för frälsning. Därför är frälsningen helt och hållet Guds verk”, skriver Reichmann i sin bok, som vi nämnt om.

  Paulus uttrycker det så här: ”Ty av nåd är vi frälsta, genom tro, och det inte av er själva. Guds gåva är det, inte genom gärningar, för att ingen skall förhäva sig. Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud i förväg har gjort redo, för att vi skulle utföra dem, där vi vandrar vägen fram” (Ef.2:8-10).

  ”Vi har i särskilt vår tid en tendens att tro att vi människor är kapabla att fatta och förstå allting och det är vår egen vilja som skall fälla utslaget också var vi skall tillbringa evigheten. Vi kan inte mäta Gud och människa med samma måttstock. Förtroendet för Gud måste vara större än för oss människor. Här bör vi också väga in alla människor som aldrig har hört talas om Jesus Kristus som världens Frälsare”, skriver den kände tyske teologen Jurgen Moltmann. I den så ”omhuldade” Lausanne-deklarationen säger evangelikala teologer att ”de som förkastar Kristus därmed avvisar frälsningens glädje och dömer sig själva till evig skilsmässa från Gud”. Moltmann skriver: ”De fördöms alltså inte bara av Gud utan de fördömer sig också själva. Är det teologiskt tänkbart? Kan en människa fördöma sig själv och en annan frälsa sig själv genom att ta emot Kristus? Om det förhöll sig så skulle Guds rådslut göras beroende av människans vilja. Gud skulle bli en medhjälpare som uppfyllde önskningarna hos människor som själva avgör sitt öde.”

  Vid en samling här i mitten av maj med ett 10-tal deltagare gavs vi tillfälle att berätta litet om NOA-stiftelsens ”historia”. Det var en intresserad skara av vilka de flesta inte var ”troende” i den etablerade bemärkelsen. På ett förunderligt sätt går det lättare att i sådana sammanhang förklara ”vår väg”, ja, det var en välsignad solskensdag, som gav intryck har vi fått veta efteråt. Särskilt vår ställning här som ”bara” kristna i all anspråkslöshet, går till hjärtana och öppnar dörrar för vidare samtal och kontakt.

2007

  ”Var är gammeldags tro, kommer den aldrig igen”, sjunger Pugh Rogefeldt, som själv skrivit texten. För något år sedan låg han femma på ”Svensktoppen” med sin låt, vilket säger en hel del av vad som rör sig inom folksjälen hos de röstande. Vi ser det i alla fall som något positivt.

Den här sången får bli ”ledmotivet” när vi i det här avsnittet av årsrapporten 2007 tar upp några förhållanden inom kristenheten, som vi ofta går och tänker på och som rör den kristna tron och utlevelsen av den. Vi talar då främst om den ”frikyrkokultur” som mer och mer breder ut sig och ser ut att vilja forma en helt ny ”trosmänniska”, åtminstone här i västvärlden. Det är då inte lätt att ha en annan uppfattning, som vi skrivit om i tidigare årsrapporter. Om något då ”breder ut sig” är det tystnaden, det är i alla fall vår erfarenhet här under alla åren. Är man inte ”inne” i den ”kulturen” så är man ”ute”, man räknas överhuvudtaget inte. Våra rop om: ”Vad är det vi håller på med?” ser vi ändå som något vi inte kan hålla tyst med.

  Nu ska det sägas att det inte alltid är så här illa. I mindre gemenskaper runt om i vårt land förekommer en enkel ”gudstjänstordning” där det sker ett möte med Gud genom Ordet och bönen. Det kan vara enkla vittnesbörd som är självupplevda. ”Vad en människa inte skådat, kan en människa aldrig begripa”, som lykttändare Flodberg sa på sin tid (för 100 år sedan). ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att ni skall ha gemenskap med oss”, skriver Johannes i 1.Joh.1:3. Vår ”mall” här för samlingar fann vi tidigt i 1.Kor.14:26, versen som talar om att alla kan få dela med sig.

  Ja, var är stillhet och ro..? ”Ingenstans går sekulariseringen att avläsa så tydligt som i gudstjänsten. Och aldrig blir den mer förödande. Lättsinniga och pratiga gudstjänster, dränerade på vördnad och helighet, är den främsta orsaken till att många som växt upp inom kyrkan distanserar sig från församlingen. Och att seriösa sökare vänder i dörren”, skriver Peter Halldorf.

  Vi avstår ifrån att ”recensera” gudstjänsters innehåll p.g.a. bristande erfarenheter på det området, även om vi tror att vår broders ord här ovan kan stämma i många fall. Men vad vi kan säga är väl att det är påfallande vilken ”dragningskraft” talarstolen har på ”pratglada” bröder och systrar, som har lätt att uttrycka sig. Det verkar vara ”inne” att kommentera och liksom värdesätta hur t.ex. en gudstjänst har gestaltat sig. Detta ”ofog” tillsammans med egna, ofta känslosamma funderingar, löper risk att ta bort eller minska ner den heliga stund, som man kanske varit med om – den helige Ande behöver ingen hjälp på traven. Det här är också företrädesvis en del av den frikyrkokultur som råder.

  En tanke kan vara att vi idag har en önskan att ”lätta upp allting” – både profant och andligt. Det är som om vi alla ska vara ”unga på nytt” med deras behov av ”att det ska röra på sig”, På många håll kanske förkunnaren har ett tryck på sig att komma med något nytt, något som kan ”kittla”. Det här tycks också ligga i linje med vad en av de ansvariga för Dagen uttryckte i höstas på tal om att många är litet blyga, då det gäller att föra ut religionen. ”Låt de andra stå för blygheten så kan vi vara som Zlatan”, lät hans uppmaning.

  ”Var är gammeldags tro, var är stillhet och ro?” Teologen Karl Barth har sagt några ord, som vi kan ta till oss i det här sammanhanget: ”I aktning för Gud, för själva centrum och meningen i hans verk, måste det regelbundet finnas ett avbrott, en vila, ett avsiktligt uppehåll, en paus som gör det möjligt att reflektera över Gud och hans verk och att medvetet ta del i den frälsning som han ger och som vi väntar av honom.”

  Under hösten kom våra vänner Terry och Francis Watson (ledare från lägret med ungdomar från gemenskapen i Eltham, London). Vi kan säga att de båda är förmedlare av de återkommande gåvorna härifrån till hjälp för arbetet bland de små föräldralösa barnen (AIDS) i Zimbabwe.

2008

  Så kommer ännu en årsrapport (2008), som säkert ger dig som läsare ett blandat intryck. Vi vet att den förra gjorde det – några var uppriktigt positiva medan andra till en del hade det litet svårt för särskilt skrivningarna om ”frikyrko-kulturen”. En förklaring till det kan vara att vi allt som oftast utgår ifrån de referensramar som vi har. Även denna gång kommer vi helt kort inlednings-

vis beröra våra delvis olika synsätt i de här frågorna.

  Vi hann knappt skicka ut förra årsrapporten med bland annat tankarna kring ”Var är gammel-

dags tro”, förrän studien ”Reveal – var är vi?” kom ut på svenska. Studien är en omfattande utvärdering under tre års tid av den stora Willow Creek-församlingen i Chicago plus sex andra församlingar från olika samfund ”over there”.

  Utan att bli missförstådd nu så framkom det ett visst mönster som att ”kristna, som kommit litet längre i sin andliga mognad, lade ned mycket tid att på egen hand söka fördjupa sin relation till Gud”. Kopplingen mellan medlemmarnas deltagande i kyrkans aktiviteter och deras andliga utveckling var tämligen svag. ”Jag tror på Jesus men jag har inte utvecklats den senaste tiden” var ett svarsalternativ som många valde. Resultatet blev överraskande för många församlingsledare, däribland Willow Creeks föreståndare, Bill Hybels, som fann innehållet både ”smärtsamt och på gränsen till det outhärdliga”.

  Visst kan det vara svårt att ”mäta människors hjärtan” men sådana här undersökningar kan dock ge bra vägledning om ”Vad är det vi håller på med?” som vi skrev i förra årsrapporten. En annan reflexion var den att man saknade utmaningar i det ”normala” församlingslivet – många har helt enkelt ”kört fast”, som någon uttryckte det. Vi ska inte här och nu gå in närmare på den här utvärderingen, som väl knappast torde få något genomslag i vårt land. Tankar lär dyka upp som att det här gäller ”amerikansk kristendom”, det gäller inte så mycket oss i våra frikyrkor. Våra farhågor besannades – det blev väldigt tyst om den här studien.

  Finns det då inte något positivt att säga om utvecklingen kanske någon frågar sig? Visst finns det en hel del att glädjas åt, trots den här ”allvarliga” inledningen. Det är t.ex. glädjande att många som är med på ”Vägen” frågar efter ”kärnan” i att vara ett Guds barn och en Jesu lärjunge. Det kan visa på att vi äntligen börjar bli ”myndiga” och själva kan sovra bland allt utbud som kyrkligheten i vårt land erbjuder.

  ”Låt mig om morgonen erfara din nåd, ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag skall gå, till dig upplyfter jag min själ!” (psalm 143:8).

  Alla möter vi då och då medmänniskor vars trosuppfattning inte är densamma som vår. Många söker sig fram under mottot att ”var och en blir salig på sin tro”. Orsaken till detta faller delvis tillbaka  på oss kristna, som i vår självgodhet mer eller mindre ser ner på de här sökarna, ja, kanske ger dem en förvrängd gudsbild. System och organisationer bör vi vara kritiska emot men vi får för den skull inte ta avstånd ifrån de enskilda människorna. Känner vi frid i hjärtat för att sitta ner och samtala en stund med t.ex. ett Jehovas vittne eller en mormon, bör vi göra det. Vi måste bortse ifrån att vi ter oss som ”villolärare” i varandras ögon. Den attityden visar att vi har respekt för den andres trosväg. Vi bör vara positiv till varje människa som människa, oavsett vilka ”konstiga” trosuppfattningar hon än må ha. Det var så Jesus såg på dem han mötte och så bör vi också förhålla oss till varandra. Det betyder inte att vi ska ”köpa ner oss” i de här samtalen utan stå upp för vår tro men då med kärlek i blicken.

  Under våren hölls en omröstning i TV om Sveriges mest folkkära psalm. Slutresultatet ingav oss både glädje och förundran till tårar när det tillkännagavs att ”Förunderlig nåd”, mera känd som ”Amazing Grace” hade vunnit. Ännu ett bevis, om vad som rör sig i djupet av vår folksjäl.   

2009 

Så kan vi lägga ännu ett år, 2009, till ”handlingarna”, ett år som minst sagt har varit ”turbulent” i många avseenden. Vi kan bara tänka på det som hände där i Israel under januari, den ekonomiska krisen över hela världen och att vår riksdag gav äktenskapet en annan innebörd än den Gud avsett. I den frågan har vår ärkebiskop vid årets kyrkomöte gått på samma linje genom att säga att ”Svenska kyrkan gör ett teologiskt pionjärarbete genom den här ändrade äktenskapssynen”.

  Som vanligt ska vi försöka läsa ut vad som har hänt och se vad det kan betyda för oss med den utblick som vi har härifrån. På det här begränsade utrymmet kan det naturligtvis inte bli så heltäckande, men sammantaget med alla övriga 39 årsrapporter, kan det väl ge en någorlunda bild av vad vi står för och vad vi anser är viktigt. Vår bön är att Bammarboda kan få vara en plats där teori och praktik kan samsas på alla plan och omständigheter, som vi kan komma att ledas in i. Vi hoppas också få vara en ”vårdkase”, som förr ingick i ett vakthållningssystem mot fientliga krafter.

  Vi menar att det finns många som har någon slags ”hemlig” kristendom i vårt land, ”anonyma kristna” brukar man då tala om. I våras gick det en dokumentär i tre delar om familjen Bonnier på TV. Vid slutet av sin levnad sa Albert Bonnier, kallad ”patriarken” av de övriga i släkten, något som grep tag i all sin enkelhet. Han berättade där om sin mamma, som han var mycket fäst vid och hennes tankar om livet, som han också delade själv. ”Jag tror att när själen lämnar dig på väg till evigheten så är lyftkraften i den ballongen summan av all den kärlek du har kunnat visa i ditt liv.”

  Ja. vi vet så litet av vad som rör sig i människors hjärtan hos dem som inte säger sig vara ”särskilt religiösa”. I vissa kretsar kanske det också är svårare än i andra. Vi tänker då på professor C G Santesson, som lät bygga det här huset som nu kallas NOA-gården. En del av hans brevväxling med sin dotter Maja finns bevarad. Vi har kunnat läsa om hur fadern så gärna ville dela sin dotters varma tro. Han trodde dock på Gud men hade svårt att tro på de underverk som Jesus utförde och som inte kan förklaras vetenskapligt.

  I NOA-gården har det lämnats en hel del böcker, som troligen inköpts av den här dottern, Maja. Johan Wallins, kanske vår främste psalmförfattare med ca 140 nya psalmer varav 100 i den tidens psalmbok, samlade predikningar finns t.ex. här i huset. Så här skriver han i en av sina predikningar: ”Kärlek är kristendomens liv, men den vilar på ädelmod och rättvisa; och räddhåga är då inte i kärleken. Lugn och varm, stilla och verksam, mild och kraftfull, öm och oförsagd, skall en kristen, en redlig kristen, för det goda, det rätta, det sanna, våga allt, lida allt, umbära allt och ändå utan övermod utbrista: ”Vi är blott ringa tjänare: vi har endast gjort, vad vi är pliktiga att göra”.

  Litet längre fram skriver han om hur Jesus grät över Jerusalem (Luk.19:41) och hur han ”upptänd av helig iver, renar Faderns tempelgård ifrån egennyttans och vinningslystnadens fräcka övervåld”. ”Må vi röras av de tårar, som han fäller vid åsynen av en stad, av ett folk, som beredde sitt eget fördärv; må vi älska och söka att likna denna ömma själ, som försmälter vid andras lidande och mänsklighetens bittra öde. Vilket upphöjt mod i detta nyss blödande hjärta! Vilken överjordisk kraft förvandlar ömhetens deltagande suck i de ljungade orden: ”Mitt hus var ett bönehus, men ni har gjort det till en rövarkula!” Det är denna kraft, detta mod, jag vill framställa såsom lika väsentliga frukter av sann kristendom.”

  Vid Wallins långa begravningståg genom Stockholm berättas det att fader- moderlösa barn fick gå i täten, vilket ger oss ett bevis på hans ömma hjärta för de små. Han var en mångsidig man och  blev under sin levnad rådfrågad i alla möjliga frågor. En fråga löd: ”Är det sant, herr biskop, att världen skall förgås på torsdag?” Wallin svarade: ”Kom igen på fredag så skall jag säga er det!”

 

   Bammarbodastranden

  "Herren är min herde, mig ska intet fattas, han finner mig vila på gröna ängar;

   han för mig till vatten, där jag finner ro" (Ps.23:1-2). 

2010

  Vi skrev i förra årsrapporten att det året hade varit ”turbulent” i många avseenden medan det nu gångna blev litet lugnare. Det betyder inte att det också i år, 2010, varit många ställningstaganden att göra som påverkar både oss själva och andra. ”Detaljerna” som vi skrev om förra gången lär vi alltid få ta ställning till om vi vill vara en Jesu lärjunge. Som en sådan får vi vara beredda på att möta både medgång och motgång. Vi kan lugnt säga, att om vi vill leva vårt liv efter Ordet så blir det problem, speciellt i en tid som vår.

  I år är det 40 år sedan NOA-stiftelsen kom till och ”mycket vatten har runnit under broarna sedan dess”, som ordspråket lyder. Visst, det blev en rivstart från början med hundratals vänner här under sommarmånaderna. Rent praktiskt var det också en ”brandkårsutryckning” för att på några få veckor söka rädda fastigheterna här från exekutiva auktioner och allehanda andra problem som hade hopat sig, innan vi kom hit. Vi ser det dock inte angeläget att närmare gå in på detta nu.

  Den här ”utryckningen” gjorde att vi ansvariga inte från början hade möjlighet att nå en gemensam tanke eller vision om hur verksamheten här skulle kunna se ut med Guds hjälp. Nästan det enda som var klart från början var att alla var enbart kristna och utan stöd eller hjälp av något samfund eller någon etablerad församling. Ingen av oss frågade heller vad man ”tillhörde” organisatoriskt. På den grunden står vi fortfarande i det att vi förespråkar ”ortsförsamlingen”, de troende på en ort, ingen nämnd och ingen glömd.

  40 år kan tyckas vara en lång resa men är vi litet äldre så inser vi att det trots allt är en ganska kort tid. Som för alla så har vi här ett ärende att uträtta under vår tid på jorden. Det är lika för var och en och värdet bestäms inte av oss utan av vår himmelske Fader. När vi har fullgjort det lilla vi kan så får vi frid. Gud ställer oss på olika platser, en del får uppmärksamhet här på vår vandring medan andra får en mera obemärkt lott. Vi får låta Gud ha sin väg med oss och se allt som en stor nåd – att få vara älskad av honom. Det är han som säger: ”Det här är min man, min kvinna” och det bör vara nog för oss alla.

  Livet är en skola brukar man säga. Vi är inte desamma som vi var för 40 år sedan. Några väljer att gå i en viss riktning och blir kvar där på vägen medan andra kanske slår sig ned på olika platser. Våra medvetna val formar oss till mer och mer mognad. Ibland kan det ta tid att finna Guds väg med oss och ibland ställer han oss där vi får öva tålamod. Ja, när vi kan säga att allt är av Gud, då vet vi att vi är födda på nytt. Låt oss öppna oss så att vi kan bli delaktiga av Jesu sinnelag, det är värt mer än allt annat. Någon har också sagt: ”På den plats där du kan torka någon tår och lindra någon nöd, må du vara.”

  I en tid som vår bör vi också komma i stillhet inför Gud. Det här är inget som vi bara kan ta oss utan det är något som vi bör lära oss. Det innebär inte att sitta med armarna i kors utan det är fråga om en stark visshet om att bakom allt står Gud och att vi kan lita på att han har allt i sin hand. ”Gud har satt sitt sigill på oss och därmed bestyrkt att vi är hans tillhörighet”, som Hugo Odeberg skriver på ett ställe i sin tolkning av korintierbreven.

  I den här rapporten tog vi bl.a. upp hur det gick till när den kände tyske bibelforskaren, Constantine Tischendorf (1815-1874) fann gamla handskrifter av Nya Testamentet, skrivna i mitten av 300-talet. Ja, det blev en intressant och spännande genomgång av hans ibland dråpliga forskningsarbete bland munkarna där i Katarinaklostret i Sinai 1859. Vi nämnde också om att Åkessons översättning av Bibeln 1911 grundar sig på Tischendorfs översättningar och anses vara den mest texttrogna.

  ”Fäst dina ögon på Jesus, se in i Verkligheten själv”, kan sägas vara det vi pekar på i rapporten. 

2011

    ”Positivt tänkande” är inne idag – ”man ska gilla läget”, som det heter. Det är sant att vi ska ha en grundinställning av trygg förnöjsamhet men det här kan faktiskt också vara fråga om ett ”sjukdomstrecken”, som är på väg att spridas i hela samhällskroppen. Att vara negativ till en dålig samhällsutveckling är både bra och nödvändigt, även om någon kanske kritiserar något av vad vi skriver i de här årsrapporterna, speciellt när det gäller företeelser inom kristenheten.

  Professorn och teologen Hugo Odeberg, som vi ofta citerar, har skrivit: ”Den, som aktar sig för att stöta sig med någon, han blir många troende på fall och han hindrar många icke-troende från att bli frälsta. Ty feghet och opportunism (”vända kappan efter vinden”) verkar aldrig upplyftande, väckande, inspirerande eller uppbyggande.” Den tyske teologen, Jurgen Moltmann, är särskilt kritisk mot att ”kyrkan fungerar som samhällets civilreligon, en kyrka för alla människor, som är oförmögen att inta en kritisk hållning gentemot samhället. Kyrkans uppgift är att representera Guds rikes inbrytande kraft i världen och i samhället, inte att avspegla den.”

  Här har de s.k. ökenfäderna en hel del att lära oss. De var t.ex. kritiska mot kyrkans  institutionalisering och var mera enkla vägvisare för andra än att utge sig för att vara andliga ledare av något slag. De hade nått sin andliga mognad i ”Livets skola”, som vi brukar säga. De hade med tiden förvärvat gåvan att skilja mellan andar, som ansågs vara en av de yppersta på den tiden. Idag är det väl andra nådegåvor som betraktas ”förmer”, men om någon tid skulle behöva ”andebedömningens gåva” så är det vår.

  Den här gåvan förvärvar man inte alltid på den flod av olika kurser och ledarskapsutbildningar som finns inom kristenheten. Nu för tiden talar man ofta om ”ledar-team” i kyrkorna, uppdrag som relativt unga uppmanas gå in i. Bibeln talar emellertid oftast om ”äldste” och bara ordet säger oss en del om vad det handlar om. Det betyder inte att man måste vara ”lastgammal” för att få den här uppgiften utan det är mer fråga om mogna människor, som ödmjukt och med bävan vill axla den manteln. De här finns säkert eller borde finnas i alla församlingar även om det kanske inte är de som utses.

I den här årsrapporten gick vi igenom en del skrivningar, som religionspsykologen Owe Wikström tagit upp i sin bok ”Om heligheten”. ”Den profana världen är sig själv nog, den är myndig och behöver inte helgas. Vad som är rätt eller fel beror på. Vi kan inte luta oss mot en helig uppenbarelse eller vad som står i en katekes, utan vi måste resonera oss fram. ”Min tro är min och den duger väl?” Allt färre säger sig tro på Gud, man går mindre regelbundet i kyrkan och den dagliga bönen är alltmer sällsynt. De som nyttjar kyrkans riter blir färre. Det är inte längre kyrkorna som skapar livet ”övermening”. Om kyrkan uppmärksammas så är det oftast för dess vårdande funktion, präster kallas till eller skapar krisgrupper, sjukhuskyrkan har blivit en efter-

frågad resurs. Den terapeutiska kyrkan går att legitimera i det sekulära samhället. Men ”den andra världen” som kyrkan vill förmedla, den transcendenta, uppfattas som mindre relevant”, skriver Wikström.

  I slutet av sin bok slår Wikström ett slag för det ”goda samtalet” – förmågan att argumentera utan att insinuera och skilja på sak och person. Det goda samtalet förutsätter förtroende, därför att det är ett sätt att tänka högt.”

  I slutorden av rapporten, 2011, ”slog vi ett slag” för ”pilgrimstanken” och att vi bör ge varandra frihet att gå den väg som vi var och en kommit fram till. För vissa av oss kan ett organiserat församlingsliv vara det pund som vi har att förvalta medan andra av oss attraheras mer av en friare pilgrimsvandring. Den här vandringen behöver inte betyda att vi är några ”andliga luffare”, som inte tar ansvar för Guds verk här på jorden utan är öppna för att göra en insats där ”det bäst behövs”, som det ofta står på inbetalningsblanketterna till olika ändamål. 

2012

    Till och ifrån har vi i årsrapporterna (denna gång 2012) varit inne på det här med ”tidsandan” och våra möjligheter som kristna att hålla distans till de negativa sidorna av denna. Vi matas ju ständigt från alla håll med information av olika slag och det är inte lätt att sortera ut och ta fasta på ”allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm” för att tala med Paulus i Fil.4:8.

 ”Ni är världens ljus, inte kan den stad döljas, som ligger på ett berg”, säger Jesus (Matt.5:14). Som Jesu lärjungar idag har vi en kallelse ”att låta det ljuset lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen”, som fortsättningen lyder i vers 16. Under årens lopp har vi i de här årsrapporterna tagit upp och försökt ge vår syn om hur vi kan ställa oss inför olika frågor, som berör vår kristna livsväg. En del av frågorna och försök till svar har kanske provocerat läsaren men vi har i alla fall försökt att inte sätta vårt ljus under ”skäppan”. Tyvärr får vi ofta ingen hjälp utifrån, ifrån dem som gör anspråk på att vidga vår horisont. Vi tänker då på författare, journalister och andra kulturarbetare som överöser oss med sina lösningar av problem av olika slag, sådana som aldrig varit uppe på berget utan slingrar sig fram i buskvegetationen nedanför.

  Det här förhållandet mellan andligt och världsligt är ett ständigt återkommande tema hos Gregorios Nazianzos (329-389): ”Vart går vägen för den vanlige kristne, för män och kvinnor som står mitt uppe i det dagliga livets alla plikter? Hur kan man sköta ett arbete, ha omsorg om hem och familj, och samtidigt leva ett rikt andligt liv? Eller är äktenskap och arbete hinder som omöjliggör ett hängivet kristet liv? Finns den möjligheten i så fall endast för några få?” Frågor som dessa sysselsatte oavbrutet Gregorios. Han kom för egen del till slutsatsen att det måste vara möjligt, även för den som är kvar i ”världen”, att eftersträva samma ideal, som de som lever i kloster eller söker sig till öknen.

  I sitt förord till boken ”21 kyrkofäder” skriver Peter Halldorf: ”Vad är det viktigaste du själv lärt i ditt umgänge med kyrkofäderna? undrar någon. Förhoppningsvis att litet bättre kunna skilja mellan absolut och relativt i den kristna tron, mellan centrum och periferi i kyrkans liv. Inget är svårare, inget viktigare. Vad är omistligt och vad kan undvaras? Vad är möjligt, eller till och med nödvändigt att överge och vad kan aldrig, till något pris, bli till salu?”

  Det här är viktiga frågor och vi hoppas att du har någon verklig vän, som du har förtroende för, då sådana här saker kommer på tal – någon som ”vi kan föra det goda samtalet med som är ett sätt att tänka högt”, som vi skrev i årsrapporten 2010.

I den här rapporten tog vi upp en del om anabaptistmen, som ”uppstod” i Schweiz 1525. Vårt intresse började med att de synes representera vanligt folk och då ”främst bönder och hantverkare, som utifrån sin bibelläsning drog slutsatser att den etablerade kyrkan inte längre levde enligt det evangelium och den moral den själv förkunnade. Anabaptisternas läsning av bibeln tog främst sikte på det dagliga livet, ja, att tron är så förankrad i vardagslivet att man i praktiken kan klara sig utan formell gudstjänst. Ofta blev de kallade för ”entusiasterna” av motståndarna, kanske ett bra ök- eller smeknamn även på oss här… Det kan inte vara fel att känna glöd, vara hänförd och inspirera till ett djupare liv i tron på Gud. ”Att lära känna Gud och göra honom känd” är ett av våra stående ”tänkespråk”.

 Årets höjdpunkt får vi nog säga var ett av våra barnbarns dop här nere vid Lillebo. Ja, det är alltid något speciellt när unga vill följa Jesu föredöme och låta döpa sig. Först hade vi en samling i NOA-gården med 45 vänner däribland drygt hälften från Betel i Fornåsa. Vi påminde varandra om hur viktigt det är att särskilt unga får Ordet förklarat för sig så att de frimodigt kan sjunga: ”Jag har beslutat att följa Jesus …” Ja, det var fest på Bammarboda det där veckoslutet!

 2013

 Även i sammandraget av årsrapporten 2013 fortsatte vi vår belysning av “en mera modern kristendom där man ser sig själva stå på barrikaderna för att kämpa emot samhällets orättvisor, som man menar. Den kristna pressen med tidningarna Dagen och Världen Idag är ett exempel på detta. Visst, man vill vara ett salt men det blir problematiskt i ett vidare perspektiv, om man menar att den kristna trons framtid ligger i Guds händer”, som vi inledde med. Vi tog bl.a. upp tidningarnas initiativ med det s.k. Adventsuppropet förra året, ett försvar för den privilegierade ställning som den kristna tron förutsätts ha vid t.ex. skolavslutningar i det mångkulturella samhälle vi lever i på både gott och ont. Det s.k. Påskuppropet 2005, som riktade sig mot den i tidningarnas ögon alltför restriktiva hållningen till invandrare och flyktingar, tog vi också upp. Vi här har inte skrivit under något av uppropen och menar att vi som Jesu lärjungar inte har mandat att söka förändra den ”världsliga makten” på det här sättet. När däremot över- heten, och då tyvärr ofta med den etablerade kyrkans välsignelse, stiftar orättfärdiga lagar om grundläggande etik och moral om t.ex. samlevnadsformer av olika slag, direkt mot Guds vilja, då kan vi reagera, dock utan manifestationer av de här slagen. De första kristna anpassade sig till de lagar som gällde där de bodde, men bara till en viss punkt. Deras djupaste lojalitet gällde en annan Herre. Vi menar i stället att vi som kristna bör vara en profetisk röst som visar vägen till en annan verklighet. I det här sammanhanget redogjorde vi kort vad Paulus menade där i Rom.13:1-2 om en kristens plikt ”att underordna sig den överhet hon har över sig”. Vi citerade bl.a. biskop Anders Nygrens tolkning av den frågan: ”Om en kristen i förlitande på sin frihet från denna världens makter menar sig vara frikallad även från lydnadsplikten gentemot den maktägande överheten, så är det inte blott överheten han reser sig upp emot, utan mot Guds egen anordning.” Han menade också ”att förföljelsen från överhetens sida av t.ex. kristna är en speciell form av denna tidens lidanden, som den kristne är kallad att genomgå i Kristi gemenskap.” Längre fram i rapporten tog vi upp tidningen Dagens policy i olika frågor för 2013. I en av ledarna i slutet av januari skrev man under rubriken: ”Omöjligt vara kristen utan en församling.” Artikeln ”väckte upprörda känslor” hos flera läsare enligt ledarkrönikan dagen efter. Vi skrev bl.a. ”att vi förstår av det ”kliade i fingrarna” hos redaktionen att slå ett slag för den etablerade frikyrkan med dess snäva mönsterblid av församlingstillhörighet.” I den sistnämnda ledaren menade man ”att få av oss är ämnade att bli eremiter och dra oss undan inte bara världen utan också kristna medsyskon.” Dagens förmyndarton i den här frågan och andra tog vi upp och redogjorde då helt kort om att vi här ser oss som lemmar i Kristi kropp, som är den lokala församlingen på varje ort, ingen nämnd och ingen glömd. ”Herren känner de sina” (2 Tim.2:19). Vi nämnde också om att de ortodoxa kyrkorna inte för någon statistik över kyrkotillhörighet med tanke på frikyrkornas nu aktuella dilemma att jämka ihop vuxendöpta med barndöpta då det gäller medlemskapet. I slutordet skrev vi bl.a.: ”Du som läsare av de här årsrapporterna kanske tycker att vi upprepar oss alltför mycket. Vi hoppas på överseende och tröstar oss med Paulus ord till de kristna i Filippi: ”Att skriva till er detsamma som förut, det räknar jag inte för något besvär… (Fil.3:1). Över 40 års skrivande härifrån har fått oss att inse att många har svårt att bryta med invanda mönster och tänkesätt. Tills vår röst tystnar vill vi emellertid fortsätta att vara en ”fri röst”, som uppmuntrar till ett djupare tänkande på vår vandring här nere. Vi hoppas också få vara en ”vårdkase”, som förr ingick i ett vakthållningssystem mot fientliga krafter, utan att så mycket vara påverkade av de negativa sidorna av den tid vi lever i.” Våra åtaganden med olika hjälpinsatser i t.ex Zimbabwe, Läkarmissionen har varit oförändrade.  

2014

Vi skriver nu år 2014 och den här årsrapporten vill som “vanligt” spegla vår uppfattning av den verklighet som en kristen har att ta ställning till i vår minst sagt “brokiga” tillvaro. Ingen tid har väl varit så motsägelsefull som vår. Längre fram i rapporten kommer vi att skriva litet om Jeremia, han, som inte hade något annat val än att framföra ett kärvt budskap från Gud. Nej, ”Jeremias-människorna” brukar inte tillhöra de populäraste”, som någon har sagt.

Evangelisten Torsten Åhman, som vi till och ifrån brukar citera, har skrivit om sin syn på godhet som vi delar. ”Vad är skillnaden mellan vänlighet och godhet? I godhet, agathosyne, finns en nyans som inte kan tolkas som vänlighet, nämligen att säga ifrån. När Jesus drev ut växlarna ur templet var han inte vänlig, men han var god. Han sa ifrån om något var fel. Godhet handlar om civilkurage. En kristen ska ha mod att säga ifrån när människorna mobbas på jobbet, säga ifrån när människor behandlas orättvist eller skadas, säga ifrån när destruktiva krafter tillåts operera.”

”Gud vill ha själsstyrka – människor som håller ut, brottas, framhärdar, vägrar ge upp och håller fast vid hans godhet även om det är mycket som de inte kan se klart”, skriver författaren John Ortberg i sin bok: ”Alla är normala tills man lär känna dem”. I samma bok citerar han en Scott Peck som sagt: ”Ett liv av fullständig hängivenhet åt sanningen innebär också att man accepterar personlig utmaningar – men tendensen att undvika utmaningar är så dominerande hos människor att den kan betraktas som ett drag i den mänskliga naturen.”

Samtidigt bör vi säga att det primära för oss idag är att föra ut evangelium, en gåva, ett löfte till vår samtid. Det behöver inte vara en börda för oss även om det känns som en djup inre nödvändighet många gånger. Vi bör också påminna oss om att vi har ett löfte från Gud om hans upprättelse av sin skapelse, ”att det skall bli himmel på jord en gång”, något som vi kommer att föra fram som en särskild hälsning denna gång. Under tiden har vi alla en personlig kallelse: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt”, som Jesus säger i Joh.15:16.

Under några sidor i rapporten har vi hämtat material från en bok med titeln: ”Ännu bättre”, skriven av en professor i Nya Testamentet, engelsmannen Tom Wright och en annan bok: ”Tillbaka till framtiden” av teologen och läraren vid Örebro Teologiska Högskola, Mikael Tellbe.

Hela Wrights bok vill återspegla orden från Herrens bön: ”Låt ditt rike komma, på jorden såsom i himlen.” ”Det är och förblir en av de mest revolutionära meningar vi kan uttala. Som jag ser det fick den ett kraftfullt svar på den första påskdagen, och ska besvaras slutgiltigt när himmel och jord förenas i det nya Jerusalem. Vår uppgift i dag är att leva som uppståndelsemänniskor mellan påsken och den sista dagen och att låta det kristna liv vi lever, som individer och gemenskaper, vara ett tecken på det förstnämnda och en försmak av det sistnämnda.”

Tellbe delar Wrights syn och skriver bl.a.: ”Tron på en kroppslig uppståndelse handlar ytterst om vår förståelse av Gud: Gud är skapelsens Gud som älskar sin skapelse. Skulle Gud då plötsligt överge den och bara frälsa oss andligen? Om vi bara skulle uppstå andligt, skulle då inte detta innebära att döden fortfarande härskar över det kroppsliga, svaga och bräckliga”, frågar sig Tellbe och fortsätter: ”Drömmen om Guds upprättelse av den fysiska tillvaron blev viktig även för de första kristna. Jesus uppstod inte enbart andligt utan i en fysisk kropp som lärjungarna kunde ta på.”

I slutorden förde vi fram en önskan att vi litet mera lyssnade till vårt eget hjärta och började tänka igenom vad vi ”håller på med”. Fortfarande är vi så ”auktoritetstroende” – vi kan lyssna och ta till oss nya tankar men vi grips inte av budskapet och förmår inte att göra det till vårt eget. En innerlig önskan är att vi alla försöker arbeta oss fram till de rätta uttrycken för våra tankar och inte drar oss undan, då Guds Ande pekar på något i våra liv som kan förändras.

2015

Den här sammandragna årsrapporten från NOA-stiftelsen 2015 har som ett genomgående drag begreppet ”Folkkyrkan”, vad det betyder och innebär. Det är främst tack vare ett antal skrifter under namnet Svensk Pastoraltidskrift – Kyrkligt forum (SPT), som vi fått tillgång till av en god vän. Så t.ex. skriver en av medarbetarna där: ”Svenska kyrkan bekänner sig ofta att vara en ”öppen” kyrka. Denna ”öppenhet” var en gång av så totalitärt slag att det var omöjligt att utträda. Först 1951 blev det möjligt att utträda utan att tillhöra något annat trossamfund. Någon har sagt att ingen kyrka är så öppen som en kyrkoruin. Även om man drar sig för att kalla Svenska kyrkan en kyrkoruin, kan man inte undgå att konstatera att dess dörrar och portar står vidöppna för ett korsdrag av främmande läror och trosföre- ställningar, som till sist kommer att göra folkkyrkan obrukbar som redskap för sanning och frälsning.

När det sägs att Svenska kyrkan skall vara en öppen och demokratisk folkyrka ligger däri ett försvar för den religiösa pluralismen och allmänningen. Det är folkets röst som ger tron dess innehåll. Det är den demokratiska processen som är den nya uppenbarelsens kärna. Men Jesus skapade ingen demokratisk folkkyrka. Hans föreställning om den religiösa gemenskapen var snarare teokratisk (det är Gud som styr) än demokratisk, utmanande mer än överslätande. ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium!” Folket som samlas kring Jesus kom inte för gemensamma överläggningar utan att höra samman med honom, lyssna till honom”, så långt vår broder (SPT 1-2006).

Själva kan vi dock inte komma ifrån att det ligger något ”inbäddat”, något positivt i folkyrkotanken, ”Guds förlåtelsetillbud till allt Sveriges folk”, som biskop Einar Billing hävdade på sin tid (för drygt 100 år sedan). Centrum för hans åskådning är den förekommande nåden, den nåd som går före människans alla ansträngningar och försök att närma sig Gud. I sitt herdabrev 1920 skrev han att ”kyrkans främsta uppgift är inte att samla smärre kretsar av till ett visst trosstadium hunna människor, utan framför allt att sörja för att budskapet om Guds nåd må nå fram till alla.” 

Kanske är Billings vision av en folkyrka som omsluter allt och alla en dröm, en idyll. Visst kan den ha sina brister då det gäller det organisatoriska men hellre det än allt demokratiskt organiserande som vi ser idag.

Här har vi ända från början framhållit ”ortsförsamlingen” som den rätta, det är socknen eller stadens gränser som gäller. Den protestantiska teologen Adolf Schlatter, 1852-1938, var inne på detta. Han förnekade inte behovet av andra sammanslutningar, som avser att sammanföra troende som på ett eller annat sätt känner sig förenade. För sådana sammanslutningar finns också inom territorialförsamlingen fullt utrymme. Men om dessa inte nöjer sig med att tillhöra ”ortsförsamlingen” utan vill sätta sig i stället för denna, så utsätter man sig för förfall eller tillbakagång”, vill Schlatter mena.

Det är inte svårt att förstå att de ”frikyrkliga” i början reagerade på att kalla alla människor i en socken för en kristen kyrka, en Guds församling och hänvisade till apostlarna och deras ”församlings-syn”. Men det kanske kan vara så att gudstron lever bakom alla våra ord... ”Speciellt frikyrkornas definition av vem som är en sann och äkta kristen har fått för stort genomslag”, som någon har sagt.

”Där Anden är, där är kyrkan. Vi vet var kyrkan är, men vi kan inte vara säkra på vad den inte är”, som kyrkofadern Irenaeus lär ha sagt.

”Efter sitt besök 1859 hos påven Pius IX säger Fredrika Bremer till en kardinal, som för Bremer påpekar att en person som hon inte borde dö som kättare: ”Men jag är ingen kättare, jag är en katolsk kristen.” – ”Men inte romersk-katolsk?”, svarar kardinalen. Och Fredrika Bremer svarar: ”Nej, jag anser mig vara mer katolsk än så!” (Katolsk betyder här allmännelig, ursprungligen avseende hela den kristna kyrkan). 

Den lutherske biskopen Erik Pontoppidan, 1698-1764, skilde mellan den vilande och den längtande tron. Den vilande tron betecknar sådana människor som enkelt och utan svek kan säga om sig själva att de litar på Kristus och hans uppenbarelse. ”Så bra för dem”, säger Pontoppidan. ”De skall glädja sig åt denna självklara tillit. Men de får inte moralisera eller döma andra som mindre troende utifrån sin egen tro.” ”Vi är kallade att läka sår, att förena det som söndrats och föra hem dem som gått vilse”, är andra tänkvärda ord av Franciskus, vars kärlek till hela Guds skapelse är hans främsta eftermäle.

2016

I början av årsrapporten 2016 skrev vi litet från en gammal bok, som är en kommentar till Nya Testamentet från Romarbrevet, utgiven av teologen J R Dummelov. Redan i inledningen slår författaren an en härlig ton efter vårt sätt att se. ”Den som upplevt frälsningen av oförskylld nåd har därmed kommit i ett helt och hållet nytt förhållande till Gud. Han är Guds fria, lyckliga, saliga barn. Han äger frimodighet att på barnavis alltid nalkas honom. På den spontana kärlekens vis söker den återlösta själen upp Gud även då den intet ärende har. Ty där den är som hjärtat älskar, där är oss gott att vara.

Detta fria och förtroliga barnaförhållande till Gud bryter igenom alla traditionella religiösa ceremonier och tvångsföreskrifter. Där Gudsförhållandet är ursprungligt, äkta, levande och starkt, skapar det yttre former för gudstillbedjan. Framför allt låter det aldrig fromhetens yttre åthävor ersätta brister på hjärtefromhet.”

Författaren nämner också att Paulus skattade sig lycklig att han kommit ut ur den judiska trångheten. Han berömde sig inte av att höra till en sluten krets. De här orden ligger inte främmande för oss här att framföra om dagens kristenhet och främst då inom frikyrkan där många i sin ”trånga synkrets” i själv-berömmelse tycker sig har de rätta svaren på alla frågor. Många av de här ”förstå-sig-på-arna” mäter sig endast efter sig själva och ser ner på dem som ”inte nått ända fram”.

Vi har sett flera bevis för det under åren här. Vi tänker nu närmast på en insändare i Dagen 21 maj 2015 vars slutord var: ”Vi får nog lov att böja oss i så mycket ödmjukhet vi kan uppbringa och medge att vi underskattat omfattningen av Guds försoning genom Jesus Kristus. Evangeliet är faktiskt glatt och pekar mot en total seger, eller hur? ” ”Den här ståndpunkten finner du inte på ledarsidan i Dagen men här på insändarsidan får den plats”, kommenterade en av ledarskribenterna samma dag den här insändaren, som talade om alltings återupprättelse och att ingen ska gå förlorad.

Sven Reichmann skriver i sin bok: ”I väntan på Messias”: ”Gud vill att alla skall bli frälsta och Gud har makt att göra frälsningen till något mycket större än någon av oss förstår. Kanske det till sist skall komma att sägas att kyrkans svåraste synd bestod i att vi så kraftigt undervärderade både Guds vilja och hans förmåga till frälsning.”

I det här sammanhanget läste vi ett annat debattinlägg från tre ”lekmän” i Dagen 20 juli, som är väl värt att begrunda: ”Kristna är inte kallade att vara en grupp vid sidan av samhället som sliter sitt hår för att få sin röst hörd. Man kanske får några anhängare på vägen och bildar några fler församlingar eller kollektiv. Man kanske upplever sig vara en motkultur, men i verkligheten är man bara en av många subkulturer. Hur spännande är det egentligen? Hur intressant är det för unga människor i dag att gå i clinch med så gott som hela samhället utanför kyrkans murar?”

I det här kan vi dra lärdom av ”Guds lille fattige” från Assisi, Franciskus, som ”till hela sin förmåga var levande. Det som andra läste eller skrev eller trodde eller förstod eller kände eller gjorde – det levde han helt enkelt.”

Vi skrev sedan i årsrapporten en del om feminiseringen, som har accelererat påtagligt under senare år, ja, man följer lydigt i spåren av samhället i övrigt. Vi ser det t.ex. i en ”kristen” tidning som Dagen där kvinnliga pastorer, författare och kulturarbetare får breda ut sig alltmer. De män som fortfarande får komma till tals tenderar att lägga kvinnliga perspektiv på det mesta. Tidskriften ”Pilgrim”, som ges ut av Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka Säby, är också på väg av feminiseras. Ja, den tenderar att bli smått obegriplig för vanliga, enkla kristna med sina skriverier om ”Frälsarkransen” med sina 18 pärlor i olika färger och av olika betydelser som ”hemlighetspärlan”, som sägs vara omistlig för själavårdare.

Avslutningsvis i rapporten skrev vi, att vi märkt genom åren här, att många säger att de vill behålla sin barnatro. Det finns också mycket positivt att föra fram i vår tid. Kyrkofadern Justinus har sagt: ”att Gud har i Kristus Jesus förenat sig med varje människa, vare sig hon vet det eller inte. Kristus har lagt hela mänskligheten, det vilsegångna fåret, på sina axlar och bär det till Fadern.”

2017

2017 års förkortade årsrapport tar som vanligt upp sådant som vi här särskilt har haft i tankarna under året. Inledningsvis berörde vi den tystnad som allmänt råder kring sekulariseringen – ”en utveckling under vilken olika sidor av samhällslivet undandras kyrkans inflytande eller avkristning och ökad likgiltighet för religion”, som vi kan läsa i uppslagsböcker. ”Det är som om det andliga livet ska levas en timma i veckan och övrig tid blir det som om Gud inte finns. När tron inte har koppling till mitt vardagsliv, så får den till slut ingen mening”, som författaren Magnus Malm uttryckt det.

Mänskligt att döma kommer denna utveckling att ha sin förvillande gång och där endast några få ”oaser” förhoppningsvis kan hålla emot den här världsliga tidsandan. Kanske Bammarboda kan få vara en liten del i den uppgiften, som började för oss här 1970 med förebilder som Nehemja, då det gäller det praktiska arbetet. Paulus skriver om det här i Rom. 12:2: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.”

I ett kort avsnitt tog vi upp frågan om ”materialistisk spiritualitet” och nämnde då om vårt ”valspråk” här sedan den första tiden: ”Händerna i arbete och hjärtat hos Gud”. Under den där tiden på 1970-talet var det särskilt svårt att sammanföra det andliga med ”händernas arbete”. ”Använda eller förlora”, sa på sin tid George Muller och vår käre broder G W North talade ofta om ”att det är en risk att det av Gud upplysta förståndet får stå tillbaka för allehanda svärmerier, som kan komma in.”

Under rubriken ”UR DAGBOKEN” skrev vi bl.a. ”Genom Guds nåd hoppas vi att ännu något år få en möjlighet att ”saw the proper seed among the weak” (så den rätta säden bland de små och svaga), som det står i en sång. Vårt stöd till Ameva, Zimbabwe och de utsatta barnen där har också i år ökat något liksom gåvorna till översättningsarbetet av bibeln till olika slaviska språk. Vår kontakt sände en hälsning i maj med ett varmt tack och berättade att vi i NOA-stiftelsen var omnämnda i årsrapporten från IBT år 2016 (Institute for Bible translations Russia).

I årsrapporten tog vi upp den avsaknad av andlig näring som synes råda i församlingarna, som i sin tur leder till en mer egen läsning och ett stilla möte med Herren i de källor som finns. Kyrkomed-vetandet finns inte lika tydligt längre, och inte heller hjälpen till att bearbeta, sortera och förstå den egna traditionen. För egen del gläds vi dock över framgången, som det tycks, att t.ex. utgivandet av äldre kristen litteratur har ökat under senare år. Vår tid som är så fragmentarisk behöver lära och ta del av våra andliga fäders och mödras djuplodade erfarenheter. Vi skrev också att många kära Guds barn kanske har dåligt samvete för att man inte kan känna sig hemma i många kyrkor och dess utbud av kristen tro och värderingar. Man ser kyrkan av idag som en ”karikatyr” av hur det var när allt började en gång. Vi som känner så behöver inte känna oss mindre gudfruktiga än de andra.

Det längsta avsnittet, som vi inte kan ta upp så mycket av här, gällde versen i 1.Mos.2:14: ”Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på himmelen och jorden, när de skapades, då Herren Gud gjorde jord och himmel.” Många av oss har nog undrat över hur Gud kunde skapa allt på sex dagar och vilat på den sjunde. Vi tog hjälp av flera lärda för att ge oss en viss vägledning om tiden för skapelseakten. Vi berörde urexplosionen The Big Bang, ”det första skapelseögonblicket” om vi så vill, och sa oss att det likväl inte är förklaringen till universums existens, den satte bara ”igång det hela”. Men själva källan, grundorsaken, till att det kom till och fortfarande existerar – är Gud.

Vi menade också att de första människorna, Adam och Eva, skapades genom Guds direkta skapelse-handling som en särskild ”art”, skilda från det övriga skapade – de tillhör med andra ord inte dägg-djursordningen, primater (halvapor, apor, människoapor och människan), som ”vetenskapen” så ivrigt vill framhålla. ”Den felande länken”, en tidigare förmodad övergångsform mellan de nutida människo-aporna och människan, får man nog leta förgäves efter...

Vi citerade Albert Einstein när han säger: ”Det finaste vi kan uppleva är det mystiska. Det är den grundläggande känslan ur vilken sann vetenskap spirat. Den som inte känner det och inte längre har förmågan att förundras är praktiskt taget död.” Vi kan tillägga att andra stora vetenskapsmän som Planck och Heisenberg drog samma slutsatser, att i ett rationellt universum ryms ofattbara under.

2018

I första meningen av denna förkortade årsrapport av 2018 skrev vi att ”ingen kanske blir förvånad när vi nu inledningsvis ännu en gång ska skriva litet om tro. Vi lät bl.a. några förtroendeingivande teologer komma till tals och en av dem var pastor Jan Erixson som skriver så här: ”Det djupt tragiska är att många knyter gudserfarenheten till en eller flera händelser, upplevelser, när det strängt taget rör sig om en daglig erfarenhet. Gud vill ha oss nära intill sig. Nära intill sig i ljuset. Inte på en tillfällig promenad, utan under en livslång vandring. Johannes säger: ”Om vi vandrar”. Verbet står i presens. Pågående form. Det handlar alltså inte främst om en händelse i det flydda. Att vi vandrar med honom förutsätter självfallet att vi mött honom. Men vad spelar det för roll om vi inte idag färdas tillsammans sida vid sida.

När vi startade kom vi överens om att göra färden tillsammans. För inte var det väl så att jag vid mötet med honom fick för mig att han skulle följa mig och garantera sin närvaro i alla väder vart än jag styrde kosan? Att han skulle finnas med i kulisserna och bara gripa in om något oförutsett inträffade, vara någon slags garant för att det hela gick vägen? Det kristna livet handlar i en mening inte om att få mer, utan att bli av med mer. Det handlar om att jag reduceras för att han ska få större plats. Jesus, som en gång föddes i mitt hjärta, ska växa och få större rum och jag mindre. Den som skulpterar en bild lägger inte till något utan slår bort, och i själva stenen låter han en ädel och vacker gestalt träda fram.”

Läkaren och teologen Sven Reichmann fick en hel del utrymme i årsrapporten denna gång med några tankar ur hans bok ”I väntan på Messias”. Grundlighet kan vi väl säga är ett av hans kännetecken och här tar han upp en del motsägelser i Guds ord. År de verkliga eller beror det på att man delvis har missuppfattat det bibliska budskapet? Hans skrivning denna gång handlade bl.a. om Guds dom. ”Så länge som man i sin undervisning säger det kyrkan alltid har sagt kanske man i regel slipper riskera att bli kallad för villolärare. Om man däremot vill ta itu med uppenbara underligheter i den kristna traditionen måste man kritisera samma tradition för att kunna formulera det kristna budskapet i delvis ny, och förhoppningsvis mera ursprunglig gestalt. Då börjar andra genast att fråga vad man har för avsikt med sin undervisning och om man är rätt ute eller håller på att leda Guds församling på villovägar.”

Vi har här inte utrymme att fördjupa oss i hans skrivning, som avslutas med orden: ”Vårt ärende när vi började det här kapitlet var inte att formulera en lära för vad Bibeln säger om domen. Just nu vill vi bara se efter om det finns skäl att tro, att förkunnelsen om domen blivit förkrymt eller förvanskad – med avsikt, i god tro eller genom oförstånd och okunnighet. Svaret på den frågan måste bli ett ja.”

En annan bok ”Återställelsens glädje” med underrubriken ”En essä att komma hem” av författaren John Sjögren, grep tag i oss. Han skriver bl.a. ”Vi är alla på vandring som pilgrimer i tiden och djupast inom oss finns en längtan efter det eviga, efter stillhet, en längtan att få vara”. Sjögren drar sig till minnes hur han mormor och morfar varje kväll innan de lade sig till sängs sjöng: ”Sörj ej för dagar som komma/ lämna den flyende tid/ Lägg dig med allt i Mästarens hand/ Han ger ditt hjärta frid.”
”Den högsta vishet kan knappast uttryckas enklare”, som han skriver och fortsätter: ”Vi längtar efter en tid, alltid i det förflutna, då det som nu är brustet var helt. Hemlängtan handlar ytterst om en vilja att ställa det som gått fel till rätta. Jag skulle vilja hävda att hemlängtan är alldeles detsamma som längtan efter återställelse.”

Årets höjdpunkt får vi väl säga var när vi fick glädjas över att ytterligare ett barnbarn ville följa Jesu föredöme att låta döpa sig. Efter en samling här på ”Solskensberget” tågade vi ner till stranden vid Lillebo. Flera tillresande vänner från Betel i Fornåsa gjorde att vi tillsammans blev ett 60-tal. Ännu en gång tonade sången: ”Jag har beslutat att följa Jesus” ut över Bammarbodafjärden, ja, en helig och underbar stund för oss alla.

Vårt stöd till Ameva, Zimbabwe och främst de föräldralösa barnen där fortsätter som vanligt.

2019

Den här förkortade versionen av årsrapporten för 2019 ska vi ägna åt slutet av denna, som mera personligt vill samtala om vi kristna är ”Vägens folk eller Kyrkbänkens”, som en ledarkrönika i Dagen tog upp för några år sedan. ”Kring ett bostadsområde kan man bygga stängsel, men inte en vandringsled. Det betyder inte att själva vandrandet löser alla problem, men rörelsens behov av uppoffringar blir mer begripliga än stillasittandet.”

 I boken ”Pilgrimsliv, handbok för vandrare”, menar författaren Hans-Erik Lindström, att vi människor i en mening är pilgrimer. Vi gör olika vägval under skilda perioder i våra liv och möter människor, som på olika sätt berör oss. Ja, själva Bibeln har karaktären av pilgrimsbok. Ordet pilgrim lär betyda främling, en som levde i ett främmande land – i världen men inte av världen.

 ”All förändring har sin början i uppbrottet. Man bryter upp från en epok av sitt liv som är avslutad. Antingen är uppbrottet efterlängtat eller påtvingat. För en del kan det kosta blod, svett och tårar”, som han skriver och fortsätter: ”Uppbrottet innebäroftast att gå in i den stora ovissheten. Man vet helt enkelt inte mycket om den väg som ligger framför. Men man måste börja gå, därför att livet har visat på den. Symboliskt får man ta på sig vandringskängorna, ta tag i staven, axla sin ränsel och gå ut i en ny fas av livet.”

 Ja, Jesus är också i detta vårt stora föredöme. Han vandrade också regelbundet i samspråk med sin Far. Människorna som han mötte kände sig sedda av honom, vilket kanske är det viktigaste under vår vandring. ”Den helige Franciskus vandrade omkring i världen som Guds Förlåtelse”, som G.K. Chesterson uttryckte det. Franciskus själv sade: ”Vi är kallade att läka sår, att förena det som söndrats och att föra hem dem som gått vilse.”

 I årsrapporten tar vi sedan upp några tankar från författaren Olle Sahlströms bok om prästen David Petanders liv (1875-1914). Han prästvigdes i Härnösand 1903 och hans sista prästtjänst var som pastorsadjunkt i Borgsjö församling med Ånge som centralort. Han ville vara och leva tillsammans med de fattiga  och avsidestagna i samhället och hjälpte dem ofta både ekonomiskt och i praktiska göromål. Han ville tillämpa Bergspredikan bokstavligt.

 Det berättas att han i Ånge blev inbjuden till middagar hos den lokala ”societeten”. Vid ett sådant tillfälle reste han sig plötsligt och gick bort från middagsbordet med orden ”här skall jag inte vara”. Från den stunden gav han sig ut på vägarna, som Mästaren själv, utan pengar, utan garantier, enbart hänvisad till okändas välvilja för mat och husrum. Sin prästrock lämnade han kvar i Ånge, där den ännu finns bevarad i hembygdsgården.

 Visst hade Petander en speciell kallelse och plats i den svenska väckelserörelsen men vi har alla någonting att lära avden här oförutsägbare vandrarprästen. Vi kan säga att han tillhörde ”Vägarnas kyrka” där han vandrade fram. Den är inte en organisation och därför kan han röra sig fritt bland människorna han möter, i stillsamma förtroliga samtal.

 Vi kan ha olika erfarenheter i den här vägen i våra egna liv. Vi här visste helt enkelt inte mycket om den väg, som låg framför oss när vi kallades till den här platsen – men vi måste börja gå den, därför att livet hade visat oss på den.

 I slutet av sitt liv ville Petander vandra ensam och inte predika. Många hade lyssnat men tagit till sig hans budskap mest som ”en ny livs- och världsåskådning”. När vad han ville var att människor skulle ”lyssna på sitt hjärta” och börja leva ett annat liv. Men ”de rädes handlandet, de rädes stå på egna ben.” Allt han ville var att de han mötte skulle lyssna inåt, höra tonen och klangen därinne, den som han vid ett annat tillfälle liknade vid en lärkas sång.