Årsrapporter 1971-1984

 1971

Vi kan börja med sluthälsningen i den första årsrapporten 1971: ”Så vill vi till sist säga, att om Gud har en uppgift för oss i denna stiftelse, så består den inte i att grundlägga någon omfattande institution av något slag. Utan vår innerliga bön är att vi i någon mån kunde få visa hur tryggt det är att lita på Guds ord, att oförbehållsamt vila på vad han har sagt och obetingat lyda, vad han har befallt.

  Att Guds barn i dag är i stort behov att få sin tro styrkt, är något som vi lagt märke till. Herren vill utföra något med och genom sitt folk i dag. ”Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen till att ge er en framtid och ett hopp” (Jer.29:11). …”och var fullt viss om att vad Gud har lovat, det är han också mäktig att hålla” (Rom.4:21).

  Den första sommaren 1970, som inte redovisats i någon årsrapport, var kanske en av de mest välbesökta. ”Vilken sommar, vilken nåd, halleluja! Vi har sett Guds röda tråd, halleluja” sjöng vi tillsammans. I årsrapporten 1971 skrev vi, att husen som helgats åt Herren i Bammarboda ska få tjäna som en ”kraftcentral” där Guds barn kan få uppleva förnyelse till både kropp och själ. Gemenskapen är öppen för alla längtande och vår bön är ”att vi tillsammans kommer fram till enheten i tron och i kunskap om Guds son till manlig mognad, och så bli fullvuxna, intill Kristi fullhet” (Efes. 4:13). Ett annat bibelord som kommit till oss är: ”Alltså stärk maktlösa händer och vacklande knän, och gör räta stigar, för era fötter, så att den fot som haltar inte vrides ur led, utan fastmer blir botad. Far efter frid med alla och efter helgelse, ty utan helgelse får ingen se Herren. Och se till att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och blir till fördärv, så att menigheten därigenom blir besmittad” (Hebr.12:12).

  Vi såg också att ödmjukheten är ett villkor för att kunna föredra Guds vilja och att han för oss fram genom olika steg. Vi läser i Guds ord om moln- och eldstoden som symboler av den gudomliga ledning varigenom vi förs såväl framåt som till mellanrum av vila. Att följa Jesus ett steg i sänder eftersom han leder vår väg, och att vara stilla och vänta, då han säger det.

  ”Giv akt på vägen, på stigen där du vandrade…” fortsätter Jeremia i den tidigare citerade bibelversen. Det vill vi också göra. Guds verk måste omsorgsfullt utföras i full överens-

stämmelse med hans uppenbarade vilja för att kunna erhålla hans fulla välsignelse.

  Den här sommaren kom 12 trossyskon från ett fellowship (gemenskap) i Liverpool. De hjälpte till att iordningställa husen här som var i stort behov av förbättringar. Vi minns också med tacksamhet till Jesus de stunder av heligt allvar inför den öppnade Boken som vi fick uppleva i gemenskap med dem. Deras gedigna bibelkunskap, innerliga gudsgemenskap och öppenhet gav oss oförglömliga stunder av himmelsk harmoni. De uttryckte också sin stora glädje att få vara tillsammans med oss och få känna att vi är ett i Jesus.

  Vi hade också besök av missionsbåten Christa den här sommaren och tillsammans med deras besättning fick vi vara med om att föra ut evangelium till delar av Stockholms norra skärgård.

  Vi vill inte förtiga att där trossyskon samlas kan det bli problem av olika slag, ja, där Jesus verkligen vill göra något på allvar, där finns också fienden för att bryta ner en vandrares tro.

  Under allt fick vi dock uppleva en bönhörande Gud. Oräkneliga handlingar av stor uppoffring skapade en osjälvisk ande, handlingar som endast Herren känner till och som inte kommer att redovisas i någon berättelse.

1972

  Välkommen igen till NOA-stiftelsens hemsida där vi nu tar upp och går igenom de kanske viktigaste delarna av 1972 års rapport. Under rubriken ”Helig vision och helig ambition” efterlyser vi både unga och äldre som låter sig gripas av nya visioner. Visioner som sliter sönder slöhet, slentrian, vankelmod och otro. Bibeln säger: ”Där vision saknas blir folket tygellöst” (eng. översättning av Ords. 29:18). Andliga visioner återställer Guds ordning.

  Vilken glädje att få vara Guds vittnen: Att få säga: ”Herre, här är jag, sänd mig”. Gud vill använda oss var och en i den ställning vi står och han vill ge den kraft som behövs. Låt oss be till Gud om ny kraft och andlig ambition, käre vän. I Guds rike får dock ingen leva av visioner, syner eller drömmar. Vi ska leva för visionen men inte av den. Det bör sägas i en tid som präglas av ett nyvaknande intresse för de andliga nådegåvornas betydelse för oss, särskilt profetians och tungomålstalets gåvor.

  Visionen att Gud i denna tid behöver ett heligt folk, som i sanning och kärlek vill tjäna honom, står tydligt klart för oss. Gud har på olika sätt talat om det under det gångna året. Vi har en kallelse till ett heligt liv. Jesus uppmanade församlingen i Efesus: ”Bättra dig, och gör åter sådana gärningar som du gjorde i din första tid” (Upp.2:5). De första kristna var andefyllda. Vi blir det idag, om vi går in på Guds villkor och gör bättring.

  Kommer vi att få uppleva en väckelse, då vi som kristenhet går ned på knä sida vid sida och gråter ut och bekänner vår kärlekslöshet, likgiltighet och annan synd inför både Gud och människor? Vi vet inte. Många står oförstående inför detta ”krav”. Vi vet att såväl enskilda som lokala församlingar/gemenskaper fått uppleva denna väckelse men det har inte ännu skett i stort. Många går förbi detta budskap – det är lättare att tala om synden i Sverige och synd i allmänhet. En del talar om det såsom varande en negativ förkunnelse – man känner sig sårad och jagar än fortare på sin väg för att försöka ta igen i hastighet vad som brister i riktning. Men budskapet står kvar. Kristi sista budskap till församlingen – en kallelse till bättring. Endast ett fåtal kommer att lyssna till det – det är vår erfarenhet.

  Guds folk lider stor nöd och smälek idag som på Nehemjas tid. ”Välan, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi inte längre må vara till smälek”, sade Nehemja sedan ”han suttit gråtande och sörjande i flera dagar och fastat och bett till himmelens Gud”. Det finns många likheter mellan Israels barn vid denna tid och den situation vi står i idag. Låt oss be om väckelsetider i våra egna liv och för vår kristenhet!

  Under en samling i mitten av mars talade Gud till oss på ett särskilt sätt om sitt folks vandel. Vi kom in på de troendes familjeliv – förhållandet föräldrar och barn mm. Vi vet att det föreligger ett stort angrepp på den minsta cellen i vårt land. Det är fienden som på detta infernaliska sätt vill luckra upp vårt folks moraliska styrka.

  Vi tänker särskilt på det uppväxande släktet, som behöver få klara signaler hur ett sant Kristusliv ska levas. Om vi kunde få blir en liten ”fyrbåk” på det här området och ge tillfällen till samlingar där vi kunde studera Guds ord i syfte att komma in i hans vilja då det gäller denna sak. Låt oss be om klarhet om detta och hur sådana samlingar skulle kunna genomföras!

  I den här årsrapporten tog vi slutligen upp hur vi med Guds hjälp ska kunna förvalta det som anförtrotts oss på bästa sätt. Vi nämnde också behovet av en syntes mellan evangeliskt och socialt arbete och allt som hör ihop med vår uppgift som människor bland medmänniskor och mot dem som ”makten haver”. Det ekonomiska medvetandet som alltmer sprider sig inom de kristna leden är av ondo – vi frestas att lita mer på människor än på Gud. Trosmannen George Muller, som helt förlitade sig på Gud inför byggandet av bl.a. 5 barnhem i Bristol, ser vi som en stor förebild.  

1973

Vi är nu framme vid årsrapporten för 1973 som handlade en hel del om att vara förvaltare och den börjar så här: ”Tiden är inne för att ännu en gång avlägga en redogörelse för ett förvaltningsår. Att vara förvaltare innebär bl.a. att inför sin uppdragsgivare redogöra för mått och steg som vidtagits. Inom vår gemenskap, som genom namnet NOA-stiftelsen fått en mera officiell prägel, har vi ingen annan uppdragsgivare än Gud. Den allvetande Guden känner till alla händelser som timat inom gemenskapen, varför det ur den synpunkten inte skulle behövas någon årsrapport. Ändå – förmätet eller inte – tar vi oss friheten att pränta ner något om det som hänt under året och som kan vara av intresse för läsaren.”

  Att vara en god förvaltare – vad innebär det? Paulus skriver: ”Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är, att en sådan må befinnas vara trogen” (1.Kor.4:2). Vi skrev sedan litet mer om Nehemja och byggnadsverket att återställa Jerusalems murar och som vi idag kan dra lärdomar av, Guds handlande i det förgångna kan vi säga. Det här ger oss anledning att påminna om Jesu ord i Luk.17:10: ”Sammalunda, när ni har gjort allt som har blivit er befallt, då skall ni säga: Vi är blott ringa tjänare: vi har endast gjort, vad vi var pliktiga att göra.” Det lär oss att det eviga livets nådelön aldrig kan bero på människans verk och gärningar utan allt vad hon gör i Herrens tjänst beror på honom som ger kraften. Vi gör klokt i att se oss som onyttiga tjänare som lever av nåd.

  Jesus talar så starkt om hur han vill finna oss i denna sena tid i Luk. 12. Han vill finna oss vakande med våra ”länder omgjordare och våra lampor brinnande”. ”Saliga är de tjänare, som deras herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag er: Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem ta plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem” (Luk.12:37).

  Ibland bävar vi inför vår uppgift och känner oss så små. Ja, tack och lov för att vi har den känslan. Vi vill så mycket, vi hoppas så mycket men ofta går det inte alls som vi hade tänkt oss. Vi tycker att vårt liv är sådant som om vi helst skulle vilja ”repa upp det och börja sticka om det igen.”

  Året på Bammarboda innebar en hel del rätt stora arbeten, som att anlägga köksavlopp och en 6 kbm avloppstank. Vi behövde spränga för anläggningen av infiltration och fick hjälp av en god vän för det. Alla arbeten här som inte fordrar speciella kunskaper och behörighet, som rör- och elinstallationer, gör vi alltid själva.

  Ja, det var på många sätt ett spännande år. Under en samling i början av året läste vi från 2 Krön.20 om hur Josafat samlade hela Juda för att söka hjälp hos Herren inför en mycket svår situation. Ja, ”hela Juda stod där inför Herren med sina späda barn, sina hustrur och söner” (v.13).

Hela folket stod i rätt ställning inför den Helige: ”Ty vi förmår intet mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva vet vi inte, vad vi skall göra, utan till dig se våra ögon” (v.12).

  Det är ju så att vi här står ensamma och har inga som helst ”fallskärmar att veckla upp” om det skulle ”krisa sig”, eftersom vi inte är någon etablerad församling som kan få hjälp av sitt samfund. Hittills har dock Herren tillgodosett alla behov, ibland på förunderliga sätt.

  Vi har tänkt mycket på Guds trofasthet under den senaste tiden – en trofasthet som vi i allt är beroende av. Gud står fast vid sitt ord och sina löften. ”Låt oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast”, skriver Paulus i Hebr. 10:23. Han som friköpt oss genom sitt blod, begär också uppriktig trohet av oss – att vi ska söka vara förvaltare av Guds hela rådslut så långt vi har ljus över vägen.

   ”Finnes någon trogen och förståndig förvaltare, som av sin herre kan sättas över hans husfolk för att i rätt tid ge dem deras bestämda kost”, säger Jesus i Luk.12:42.

"Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades  i hans hand. Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl så som han ville ha det" Jes. 18:4

1974

  Året är nu 1974 och det är 5 år sedan vi kom tillsammans några trosvänner för att överta förvaltarskapet av husen och området Talludden i Bammarboda, vilka redan tidigare avskilts för Herrens räkning, innan de ekonomiska problemen hopades med den senaste ägaren.

Vy över Bammarbodafjärden från Talludden

 

  Under året har vi upplevt allvaret i Jesu ord, som evangelisten Lukas återger i sitt 14:e kap. Jesu undervisning där är en central sak i ett lärjungaskap. Vi finner där en grundläggande princip: Helhjärtenheten. Jesus liknar där det kristna livet vid ett byggnadsföretag och ett krig. Att beräkna kostnaden – att få nåd att söka vara en helhjärtad, konsekvent Jesu lärjunge tills det en dag ska kunna sägas om oss: ”Bärgad för evigt”.

  Vi vet att en kritisk värld står som iakttagare. Av en egendomlig instinkt förstår den att det kristna livet betyder allt eller ingenting. Den har respekt och aktning för den lärjunge som vill följa Jesus konsekvent. Att så i vardagslivet söka ära Gud genom ”hurudana vi är” – att få vara Kristusbrev där vi går fram – det är angeläget att framhålla i en tid där ”orden svämmar över” och mister sin valör.

  ”Det finns en underbar väg – en förpliktelsernas och ansvarets väg. En väg, den smala vägen, som går fram ”på en smal remsa av ytterligheter”. Den går fram genom berg och dal, mellan svåra pass med bråddjup på båda sidor – den går fram över ”den gröna ängen” – den leder genom ”bokskogens tempelsal” ner till det svalkande vattnet. Den leder till gemenskap likväl som till den avsidestagne. Vandraren går ömsom sjungande, ömsom gråtande fram, ett öga som ler genom tårar. Hon har ”Kärlekens lov” på sina läppar.

  Sina ”länder har hon omgjordade” och i lampan finns det gott om olja. Hon har ett livgivande ord och en hjälpande hand för de som hon möter på vägen – hon har lärt sig att lyssna. Hon har Jesu medömkans blick och ser möjligheterna som han gör det. Då och då kontrollerar hon kursen mot målet, hon korrigerar genom att studera kartan, som är Guds ord, och kompassen, som är hennes erfarenheter med Gud. Hon söker sin Herres vilja i ständig bön. Hon har lärt sig tyda tidens tecken men ser sig inte tillbaka. En längtan brinner i hennes hjärta: Hon vill lära känna hurdan Jesus verkligen är. Snart är hon framme vid målet – den heliga staden Jerusalem.

Bärgad för evigt!”

                                                                                         (okänd författare)

  Årets stora händelse var vår inbjudan till en sommarkonferens den 30.7 – 8.8. Till den kom vänner både från England, Danmark och Finland. Talare var en f.d. baptistpastor från England, G W North, grundaren av den här fellowship-rörelsen, som vi tidigare nämnt om. En engelsk familj kom förresten året innan till oss för att bo och verka i NOA-gården, som vi kallar det stora huset.

  Vi hade två samlingar varje dag – kl. 10.30 då vi hade tillfälle att ställa frågor till talaren och på kvällen var det så ett ”vanligt” möte. Vi var ofta omkring 100 personer på kvällsmötena, som präglades av en atmosfär av helighet och allvar samtidigt som vi fick fröjda oss åt vad Frälsaren gjort för oss. Det var sannerligen ”fast föda” som vi fick ta emot de här dagarna – somt sjönk ned i hjärtat direkt, somt togs med för att utgrundas mera i enskildhet.

  En kväll lyftes den lokala församlingens sanna uppbyggnad fram, vilket alltid har varit ett ämne för oss här. Det finns många hinder idag inom kristenheten för att denna ”byggnad”, Kristi kropp ska komma i funktion enligt den ”mönsterbild” Herren har visat oss i Skriften. ”Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som har blivit dig visade på berget”, sade Gud till Moses. Det här gällde tabernaklet och färdigställandet av denna byggnad – idag gäller det församlingen och alla Guds barns förhållande till varandra och till de som ännu inte tagit emot Jesus i sina hjärtan.

  ”Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv” får avsluta det här årets lilla berättelse.

1975

I den här årsrapporten för 1975 går vi bl.a. litet närmare in på hur vi ser på den kristna församlingen och vad det är som ”konstituerar” denna. Det här är gamla tankar som vi haft innan vi kom till den här platsen. Vi ska väl också säga att vi fick våra tankar bekräftade av missionär Vilhelm Bergling, som besökte oss här första sommaren. Vi har tidigare talat om ”vägmärken” och den här inställningen till församlingen har kommit att bli ett av dessa.

  Som vi ser av Guds ord är alla de som är födda av Gud och bor på en viss ort tillhörande den ”lokala” församlingen. Den ”lokala” församlingen är en del av den stora församlingen, som är en enda enhet (APG 9:31). Alltså kan vi säga, att de som är födda av Gud och bor t.ex. i Österåker, tillhör Guds församling där. Församlingen kan vi likna vid en Guds familj. Hur kommer man in i den, jo, genom födelsen. ”Om en människa inte blir född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike (Joh.3.3). Något mindre duger inte – och inte heller något mer. Någon frågar om man inte genom dopet ska upptas i församlingen? Nej, församlingen liknas i Ordet vid en fårahjord. Dörren till hjorden är Jesus Kristus. I och med detta blir man en lem i såväl den stora församlingen som dess ”lokala” del på den ort där man bor, ”ingen nämnd och ingen glömd” skulle vi kunna säga.

  ”De som då tog emot hans (Petrus) ord lät döpa sig och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer (APG 2:41), Dessa ”lades till” står det i grundtexten. Det här är en sanning som kanske inte är så viktig, men det är uppenbart, att pingstdagen inte är församlingens födelsedag. Man kan inte ”lägga till” om det inte finns något, till vilket något kan läggas. Det är stort att söka få omfatta något av detta Guds rådslut – det stämmer oss till att verkligt ära Gud och känna samhörighet med alla hans barn sedan skapelsens början.

  Anden verkar så, att den fogar samman dem, som lever i Andens värld, infogar dem liksom celler i en kropp eller som stenar i en tempelbyggnad. Kärleken söker gemenskap – den söker sammanföra och sammanfoga, utjämna och försona. På det viset tjänar Kärleken till att infoga de nyskapade i Guds tempel, Kristi kropp. Allt ska tjäna till att uppbygga – det är kännetecknet på om något är Ande och liv. Det här skulle kunna innebära återupprättelse, min vän! Lyssna: ”Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få så mycket större heder, så skedde detta, för att söndring inte skulle uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt ha omsorg om varandra…” (1.Kor.12:24-25). Vi tror att det ligger en underbar sanning i detta ”att känna med de små”. Att gå fram med varsam hand – att upplyfta varandra, gråta med dem som gråter. Av detta följer så den endräktiga omsorgen om varandra.

  Även i år inbjöd vi till konferens nu  1 – 10 augusti med samma talare, G W North. Det var som vanligt ett djupt och inträngande budskap om t.ex. sant brödraskap. Han nämnde ordet från Matt.23:8, där Jesus säger: ”Men ni skall inte låta kalla er ”rabbi” (lärare), ty en är er Mästare, och ni är alla bröder”.

  Även i år hade vi besök av vänner från England och från Finland kom ett 20-tal vänner (en

familj därifrån hade seglat hela den långa vägen). Under den här konferensen fick vi glädjen att se tre vänner följa Mästarens exempel och låta döpa sig här vid Lillebo.

  Under året har vi också frågat oss: ”Vad vi har för skäl till att bryta ny mark” (Jer.4:3) här i Bammarboda? Vi är medvetna om att vi på något sätt går utanför det ”vanliga församlingslivet” i vårt land, även om det på senare tid framträtt gruppbildningar vid sidan om. Många ser denna utveckling som ett hot mot den traditionella församlingstanken och vill varna därför medan andra mera lågmälda röster börjar inse de välsignelser som spirar fram ur den ”lilla” gemenskapen.

  Under hela vår tid här frågar vi oss alltid om vi har kunnat göra något annorlunda men hittills har Gud inte visat någon väg bort ifrån den nu inslagna. Låt oss i stället se enhet i mångfalden!

1976

   I  inledningen av årsrapporten 1976 frågade vi oss om det överhuvudtaget finns någon möjlighet att urskilja något som vi ofta kallar ”jordisk gärning” från det som ”hör det andliga till”. Vi söker helhet, vi längtar efter att få vara hela människor, ”utvalda till att vara heliga och ostraffliga inför Gud”. Har du tänkt på orden i Jak. 1:25: ”Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förblir därvid och inte är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han blir salig i sin gärning”. ”Salig i sin gärning” – det är praktisk gudsfruktan det!

  De här tankegångarna har haft en avgörande betydelse då det gällt framställningen av dessa årsredogörelser från NOA-stiftelsen. Just avsikten att söka binda samman och i någon mån visa på helheten i det vi är kallade till. Därför har också de här rapporterna fått denna ”blandade” karaktär samtidigt som Guds Ande lett till att lyfta fram det som gång från gång legat på våra hjärtan.

  Vi skrev något om församlingen och den gemenskap som vi alla längtar efter i förra årsrapporten. För många har tyvärr innebörden av troendes gemenskap toner av bitterhet inom sig – det har varit förväntningar och hopp om en innerlig samhörighet med andra trossyskon – men det blev bara ett hopp. Oh, vad många oläkta sår vi finner här! Under allt står Jesus vid din sida, min vän, som upplever situationen på det här sättet – många kära syskon lever med obrutet mod i skymundan idag. Jesus ser just dig – du är inte ensam. Du är omsluten av någonting, av Guds kärlek.

  Det andliga livet kan inte fungera utan ensamhet och gemenskap, tror vi att vi kan säga varandra. Det är någonting som hör samman. Jesus drog sig undan till ensamheten ibland och vi  uppmanas att gå in i vår kammare, stänga dörren och be till vår Fader i det fördolda. På samma gång ska vi inte se detta som någon avskildhet från världen, från människorna. Jesus bad för människorna och han är en förebedjare för oss sedan snart 2000 år tillbaka.

  Upplevelsen av en sann gemenskap, Kristi kropp, kan vara av olika art. Hos oss brukar vi tala om 1 Kor.14:26-möten och läser vi den versen så får vi en inblick i en del av den urkristna gudstjänsten i Korint. Vi ser att där förekom psalm, undervisning, profetia, tungotal och uttydande av tungotal. Vi ser att det var flera som aktivt deltog i gudstjänsten, så aktivt t.o.m. att Paulus måste förmana dem som ville uppträda så fort de kände sig inspirerade, att komma till ordning. Men även om det i den angivna versen inte står talat om bön och skriftläsning i gudstjänsterna, så var de med säkerhet de viktigaste momenten.

  För tredje sommaren i rad hade vi också detta år en konferens med god tillslutning. Vår broder, GW North talade som vanligt inspirerande om bl.a. bön och dess plats i gudstjänsten. Jesus säger ju i Matt.21:13 att ”mitt hus ska kallas en bönehus”. ”Vår kropp ska vara ett hus av bön – summan av det levande ordet från jorden är bön. Det finns inget större än bön, att vara en förebedjare, en bönekämpe. Förbön är det yttersta offret och därför finns det så litet av det. Guds barn föds genom förbönstjänsten, det är möda, förlossningsplågor och barnen kommer”, som han uttryckte det.

  Under året hade vi bl.a. fyra besök av ”Förebedjare för Sverige” med ett antal bröder under ledning av Kjell Sjöberg. De var tillsammans några dagar vid varje tillfälle för att dra upp riktlinjerna för det arbetet, ja, ”organisationen” blev till här i Bammarboda – det står faktiskt i en bok som finns på biblioteken och heter ”Guds eld över Sverige”. En annan organisation med utgivande av tidningen ”Evangelisten” hade också en böne- och samtalsdag kring litteraturspridning här i början av mars. Sista konferensdagen här ville en ung flicka döpa sig och det får avsluta denna sida.

1977

    Åter hälsar vi dig välkommen att ta del av en ”bantad” årsrapport från NOA-stiftelsen i Bammarboda och året är 1977 (de flesta rapporter är annars på 23 A5-sidor).

  Inledningsvis skrev vi om att det är en påfrestande tid vi lever i på många sätt – det gäller alla, om vi är en Jesu lärjunge eller den som ännu inte fått se ”det sanna ljuset, det som lyser över alla människor” (Joh.1:9). Allt är så overkligt på något sätt, konstgjort och konstlat. Vi märker det i arbetslivet och över allt där vi rör oss. Vi blir ofta tvingade in i sammanhang som vi inte kan ge oss helhjärtat för och ibland kanske vi önskar oss långt bort till en mera skyddad tillvaro.

  Under vår vandring här nere kommer vi i beröring med mycken orenhet och smuts. Det är då gott att få ta till sig Jesu ord: ”Den som är tvagen, han behöver sedan allenast två fötterna; han är ju i övrigt helt och hållen ren” (Joh.13:10).

  Vi närmar oss mer och mer den ”uppgörelsens dag” då vi börjar ta Jesu ord på allvar. Då mycket av mänskligt andligt arbete, som är en vrångbild av mönsterbilden i Guds ord, ska befinnas vara av ringa värde. En tid då mycket av andligt ”skådespel” ska få vika för ropen från de fattiga i anden, för de som sörja, för de saktmodiga, för de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de fridsamma. De som står under påverkan av självhävdelsens ande, de som hörs och syns i alla sammanhang, kommer att få lämna plats för dem som solidariserar sig med de små både i och utanför Guds församling. Det här är också grunden för allt verkligt ledarskap. Vi tycks ha svårt att förstå detta men ofta får erfarenheten också här ersätta uppenbarelsen av det sanna.

  ”Herre, mitt hjärta står inte efter vad högt är, och mina ögon ser inte efter vad upphöjt är, och jag umgås inte med stora ting, med ting, som är mig för svåra. Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig” (Ps.131:1-2).

  Att vara omedveten till sitt väsen – det är det som betyder något inför Gud. Tänk efter vilka människor som övat det största inflytandet på oss? Det är inte de som trodde att de gjorde det, utan de omedvetna, de som inte hade den ringaste aning om det. ”De som är smyckade med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsen – det är dyrbart inför Gud” (1.Petr.3:4).

  Guds verk måste utföras omsorgsfullt i full överensstämmelse med hans uppenbarade vilja för att kunna erhålla hans fulla välsignelse. Nu och då gör vi avsteg från hans vilja, därför att vi inte känner den. ”Alla Guds uppenbarelser är förseglade tills vår lydnad bryter inseglet”, skriver Oswald Chambers i en bok och fortsätter: ”Du får dem aldrig öppnade genom filosoferande och tankearbete, men i samma stund du lyder, bryter ljuset fram. Lyd Gud på varje punkt, där han visar dig sin vilja, och genast ligger nästa spörsmål klart framför dig. Vi läser digra böcker om den helige Andes verk, då fem minuter av radikal lydnad skulle göra saken som dagen för oss.”

  ”Jag hoppas, att jag en gång ska komma att förstå dessa ting, säger du. Du kan lära dig förstå dem nu, inte genom studier, men genom lydnad. Det minsta mått av verklig lydnad, och himlen öppnar sig för dig och Guds djupaste sanningar är dina. Men Gud uppenbarar aldrig en ny sanning om sig själv, förrän du ådagalagt lydnad i det som du redan känner.”

  Den här sommaren hade vi speciella gemenskapsdagar där vår broder, GW North delade Ordet (den här sommaren var det annars små konferenser både i Sundsvall och Helsingfors med North som talare). Han nämnde, att Paulus var mycket mån om hur det andliga livet fortsatte sedan det hade slagit rot. Början är nog så viktig med frukten men slutprodukten är det viktigaste. Han sa också att kärlek inte kan fungera utanför sanningen. Känslomässigt tal om kärlek är oandvändbart i himlen och det fungerar inte heller på jorden.

1978

Ett NÅDENS år 1978 har vi så fått lämna bakom oss och ännu en gång får vi tillfälle att blicka tillbaka på spåren som vi avsatt detta år. Ja, vilka trosspår sätter vi efter oss? Vi minns säkert de första människorna som vandrade fram där på månen och avsatte spår efter sina ”månskor”. Det är spår som aldrig försvinner så länge universum består, eftersom det inte blåser någon vind på månen. Likadant förhåller det sig med vår vandring här nere – de spår vi avsätter suddas inte ut. Men Gud vare tack, ”att vi har en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, inte allenast för våra, utan för hela världen” (1.Joh.2:1).

  ”Han (Gud) vet ju, vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld. Vid hans spår har min fot hållit fast, hans väg har jag följt utan att vika av. Från hans läppars bud har jag inte gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal”, uttryckte sig profeten Job. Vi kan inte ta de orden i vår mun – men låt oss se det som ett riktmärke för oss under året som är inne.

  ”De trogna har olika trosmått” läser vi i P. Fjellstedts bibelkommentarer, och han fortsätter: ”Därefter bör var och en avmäta sina tankar och sin verksamhet – inte i falsk ödmjukhet förneka det mått av nåd och kraft han fått, men inte heller förmätet sträcka sin verksamhet utöver detta mått, utan ödmjuk och med trohet inta den plats, som Gud anvisat för honom. Detta är den rätta måttan.”

  Må Jesus välsigna oss i denna vår föresats. Låt oss, där vi blir mottagna, sträcka ut handen till varandra och öppna våra hjärtan för varandra där vi går fram. Vi behöver det för att rätt kunna förvalta det pund som blivit vårt och för att bestå i tron tills Jesus hämtar oss hem till sig.

  Under en del av sommaren hade vi tillfälle att ”öppna upp” för en liten pojke från Indien och hans adoptivföräldrar. Den bara några månader gamla pojken kunde överleva tack vare denna adoption och god omvårdnad på sjukhus här i Sverige. Det var välsignat att något få se ett dödsmärkt litet barn återvända till livet och få prisa Gud, som tar särskild vård om de små och hjälplösa.

  Tidigare i maj hade vi besök av en broder, Fred Tomlinson från Kanada, utgången från gemenskapen i Liverpool. I en predikan citerade han bl.a. orden från 1.Kon.5:17: ”Och på konungens befallning bröt de stora och dyrbara stenar, för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten”. Stenarna togs färdighuggna från samma plats 200 meter under templet för att byggas in i detta.

  Vår broder trodde inte på ”att vara tillsammans och finputsa på varandra” – vi kommer då att förblöda under vägen. Stenarna var färdighuggna. Vi har inte en massa kanter som måste gnidas bort. Har vi svårigheter med varandra måste vi komma tillbaka direkt till Golgata – skillnaden är inte vår bakgrund eller annat som vi ofta tror. Han såg också församlingen som en byggmästares förrådsplats – där finns dörrar och fönster, bräder och annat materiel. Orden från Ef.2:21-22 blev levande: …”i vilken allt det som uppbygges blir sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni med andra uppbyggda till en Guds boning i Anden”.

  Nu kan det trots vår innersta föresats att hålla frid med alla, synas som om det inte var så. Men minns hur t.ex. Barnabas och Paulus skildes åt efter deras tvist (APG 15:39). Det var inte så att tvisten minskade deras kärlek till varandra. Men de insåg att ingen rätt samverkan kunde ske och därför fick de församlingens välsignelse att till en tid gå skilda vägar. I Anden var de med varandra.

  ”Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt” (Hebr.3:4).

1979 

  I inledningen av årsrapporten för 1979 nämnde vi något om Maja Santesson, dotter till professor C G Santesson och hans fru Hedvig, född Lovén – det var de senare som 1905 lät bygga det här stora huset, som nu är NOA-gården. Maja hade en vision och önskan att den här platsen skulle få bli ”en källa till kraft och tröst för envar som tryckes av tidens nöd”. Under Finlandskriget kom hon att aktivt ta del av hjälparbetet för att lindra den formen av mänsklig nöd. Att hon var väl skickad för den uppgiften talar kvarlämnade brev och anteckningar sitt tydliga språk om. Hennes innerliga gudstro lyser igenom – kanske hon var en av dessa ”genomskinliga trosmänniskor” i vilka Jesus tagit synlig gestalt. Sorgligt nog fick vi inte möta med henne – hon gick hem till sin Frälsare en månad tidigare.

  En tid fann hon gemenskap med vänner i Oxfordgrupprörelsen, som började sitt arbete på 1930-talet i England. Bakgrunden till denna var kyrkans nöd, en nöd över att Ordet inte syntes ha kraft att nå ut, en nöd över att kristendomen inte hade något att säga den, som stod mitt i dagens kamp och livets nöd. Rörelsen ville söka upp människan där hon befann sig, att börja med henne – med hennes hjälplöshet och tafatthet i andliga ting och tala rätt språk till henne. Och då inte bara för att tala till henne utan framför allt för att lyssna och sedan i ömsesidig bekännelse och gemensam bön få tränga fram till evangeliets livskrafter. En ny väg till det gamla evangeliet, som många uppfattade rörelsen.

  Även idag kan vi ta vara på de möjligheter, de utvägar, som Jesus i sin nåd vill ge oss för att stärka och fördjupa de vänskapsband som vi redan har. Det behöver inte betyda att vi helt avbryter bekantskapbanden med vår omgivning – ”vi håller fast vid det ena utan att ändå släppa det andra”, som Predikaren talar om (Pred.7:9). Vi vandrar ju ändå tillsammans i denna värld och vi står i stort sett inför samma svårigheter, samma frestelser. Glädjeämnen och sådant vi känner vemod över växlar från tid till tid. Ingen av oss undgår prövningar - ”Herren prövar den rättfärdige” (Ps.11:5).

  Den fromme munken Thomas a Kempis (1380-1471) har sagt: ”Det som man inte kan ändra hos sig själv, det måste man med tålamod fördraga, till dess Guds skickelse förändrar det.” Han fortsätter: ”Om alla var fullkomliga, vad skulle vi då ha att lida av andra för Guds skull? Men nu har Gud så skickat, att vi ska bära varandras bördor, ty ingen är utan brist, ingen utan sin börda; ingen är sig själv nog, ingen tillräckligt vis för sig, utan vi måste inbördes bära, inbördes trösta, ömsesidigt hjälpa, lära och varna varandra.”

  Under sommaren ”invigde” vi lokalen som vi kallar för ”Nybygget”, som renoverats i grunden. Vi hade då besök av Alan och Maija Scotson från Finland (tillhör en gemenskap i Savonlinna). Alan talade utifrån sin upplevda situation. Han tackade Gud för ensamheten med honom. Ibland kan det tyckas som att ingenting händer – vi kan inte visa upp något, att så och så många samlas hos oss o.s.v. Gud för oss vidare i sin tid. Ja, Alan klädde i ord många av de tankar som vi har här. Herren har sin plan med oss på den här platsen. Det som sker eller kommer att ske här kommer inte att kablas ut över världen – det kan komma att betyda något för någon, det är nog. Jesus ser till kvaliteten i första hand – ”rättfärdighetens frukt” och troheten i det lilla.

  Senare i månadsskiftet juli/augusti hade vi ett annat besök av Bernard Hull, som tillhör en liknande gemenskap/fellowship i Exeter. Temat för förkunnelsen hade han hämtat från ”Kärlekens lov” i 1.Kor.13 kap.

  Du kan uppfatta vårt arbete här som en strävan bland andra stävanden. Du har säkert fog för det. Vad vi dock alltid bör fråga efter, är de underliggande motiven för våra handlingar. År de rätta, då kan också vårt arbete vara berättigat här eller var som helst.

1980

  Året är 1980 och vi inleder årsrapporten med att vi nu genom Guds nåd fått ännu ett tillfälle att komma till tals – ännu en möjlighet att få ”sitta ned vid samma bord” och söka nå varandras hjärtan. Det är en av livets högsta välsignelser, detta att bara få vara tillsammans, få sitta ned vid samma bord och samtala hjärta till hjärta och låta uppriktighetens ande få råda, den egenskap som kännetecknar det lilla barnet.

  Paulus skriver: ”Vi har nu upplåtit vår mun och talat öppet till er, ni korinter. Vårt hjärta har vidgat sig för er. Ja, det rum ni har i vårt hjärta är inte litet, men i era hjärtan är allenast litet rum. Giv oss då lika för lika – om jag nu får tala såsom till barn – ja, vidga också ni era hjärtan” (1.Kor.6:11-13).

  När jag går ”min egen väg”, betyder det helt enkelt att jag gör vad jag själv vill! De flesta av oss förnekar dock riktigheten i detta påstående. Vi hävdar ivrigt att vi är ”ledda av Herren”. Vi håller fast vid att vi följer honom vart han leder oss. Vi sjunger sånger som vaggar in oss i denna tro. Men när det verkligen kommer till kritan och vi ser vad som är den rätta vägen, är det inte många av oss som följer den. Vi måste vara realistiska i fråga om livet som Kristi efterföljare och se det som det verkligen är. Trots att vi tillhör Kristus, trots att vi vill vara under hans herravälde och strävar efter att leva som han vill, finner vi ändå de flesta av oss, att vi faller då och då.

  Redan första sommaren talade Gud till oss om hur han ville se sin ”lustgård” här i Bammarboda. Vi såg att lustgården inte är någon allmänning där alla slags intressen var företrädda och där ingen särskild ägare finns, utan var och en anser sig vara i sin fulla rätt att göra vad just honom behagar. Jesus är lustgårdens ägare och han har sagt att porten är trång. Vi sade vidare varandra, att den tillslutna lustgården också betecknar renhet inför Jesus. En andlig renhet, som är mer dyrbar för Herren än allting annat. ”Rena er ni som bär Herrens kärl”. Talanger, iver, verksamhet, intresse är gott men saknas den enfaldiga troheten mot Jesus så är det inte mycket bevänt med något. Men det behövs också vind i lustgården så att vällukten kan strömma ut, så att människor söker efter källan.

  Det här betyder att vi inte ska vara overksamma och stanna vid det som vi kanske upplevt. Evangeliet är ingen metod att nå själsfrid, lycka och säkerhet i första hand. Nya testamentet lägger tonvikten på helighet och inte på lycka. Våra ansträngningar borde få oss att söka lära känna Guds vilja och handla efter den. Vi bör också vara mycket finkänsliga för hur Gud handlar idag. Vi kommer ihåg Jesu svar på Petrus fråga: ”Herre hur blir det då med denne (Johannes)?” Jesus svarade honom: ”Om jag vill, att han skall leva kvar, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig! (Joh.21:21-22).

  Även i år hade vi en liten sommarkonferens med vår broder Bernard Hull som talare. Vid en av våra frågestunder ställdes bl.a. ett påstående som löd: ”Sanningen är den, att vi aldrig kan tjäna Gud helt, förrän vi låtit Herren ta hand om våra jordiska ägodelar”. I sin utläggning om förvaltarskap i det avseendet, höll vår broder med om att påståendet till fullo var sant.

  Vid det här tillfället räknade vi att det fanns 33 barn och ungdomar här – vilken härlig skara! De yngsta var alltid med oss i samlingarna ungefär en timme, då vi bl.a. sjöng kända rörelsesånger som: ”Över bergen, genom dalen vill jag följa när Jesus kallar mig”, ”Om jag vore en liten mus, ville jag bo uti Noas hus”, ”Jesu kärlek är så underbar”, ”Uppå mitt hjärtas borg står glädjens flagg i topp, ty Konungen bosatt sig där”. Även i år hade vi en barnvälsignelse.

  Låt oss åter, Jesus, få kallas ”de stilla i landet”. Låt oss sedan få ge ut denna vår upplevelse till dem som vi möter på vandringen hem. Må vi som Guds husfolk besinna oss och bli föredömen för dem som ännu inte ha sagt ja till att börja vandra med dig.

1981 

Ännu ett tillfälle, min vän, till en stunds utbyte av tankar. För oss som verkar här i Bammarboda är de här årsrapporterna en möjlighet att få dela med oss till dig om hur vi upplevt det – denna gång år 1981. Samtidigt som de här raderna tar form går tankarna till er alla och vi utsändandet ber vi särskilt för var och en av er. Vi tror på att goda tankar om varandra är med och skapar denna osynliga gemenskap oss emellan. Vi känner det i alla fall så och de synliga bevis för att några av er känner likadant, ger oss frimodighet att lämna denna skrift till dig också detta år.

  Visst förstår vi att du inte kan dela och ta emot allt som Herren visat oss till denna dag i det här företaget. Vi vill dock följa det ljus som Jesus visat oss och vi liksom du vill ”sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare, som inte behöver blygas, utan rätt förvaltar sanningens ord” (2 Tim.2:15). Vi tror att vi måste arbeta på att finna de rätta uttrycken för våra tankar och därmed våra gärningar. Vi kan också säga, att en gudomlig sanning inte blir vår egen förrän vi lidit oss fram till den.

  Vi talade en hel del om förpliktelse under året för det sammanhang som vi rör oss  - i gemenskapen med varandra och inför det som vi är kallade för: att ära Gud och göra honom känd. Det här handlar om att äga en vision som leder till de gärningar som Herren menat att just vi skulle utföra. Att se innebörden i Paulus ord i 2 Kor.10:13-16, där han bl.a. talar om att den kristna förkunnelsen har sitt givna område och att med tillväxande tro ska vi utvidga vårt område efter den måttstock, som Gud har i sin hand.

  I det sammanhanget nämnde vi om att vi tillsammans kunde komma att få lämna en del uppgifter för att helhjärtat ge oss åt den gemensamma saken – avveckla för att utvecklas. Vi har alla en benägenhet att splittra oss i allehanda sysslor för Herren. Men under Guds ledning och i ljuset av den vision hans Ande uppenbarat för oss vill vi besinna vad vi lovar, fullborda vad vi lovar och hålla vad vi lovar, då vi vet att löftet är gott och rätt. ”När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj inte att infria det; ty till dårar har han inte behag. Det löfte du har givit skall du infria” (Pred. 4:3)

  Under Kristi Himmelfärdshelgen hade vi ett annat kärt besök i form av David Wheaterly (också från fellowship-rörelsen i England). Det var fullt hus i ”Nybygget-kapellet” och en riktig fest i tre dagar inför Herrens ansikte. Vi måste ha rena händer och ett rent hjärta för att bli sändebud, fridens ambassadörer. ”Saliga är de fridsamma, ty de skall kallas Guds barn”, sa vår broder. En kväll talade han om att ”vi ska namnge oss som Kristusmänniskor”. Att vi blir medvetna i vår ande, får en identitet. I gemenskapen är det därför viktigt med klara signaler, sa han också.

  För en Jesu lärjunge är det inte det svåraste att föra människor fram till Gud. Nej, det är vårt personliga förhållande till Jesus. Är jag vis nog i Guds ögon och dåraktig nog i världens ögon? Litar jag obetingat på vad Jesus har sagt? Jesus ställer ständigt den här frågan: ”Tror ni att jag kan göra detta? Vad svarar vi?

  En söndag i mitten av maj fick vi ett annat besök som gladde oss mycket. Det var ca 45 vänner från pingstförsamlingen i Flen som var ute på en sångarresa. Vi fick då tillfälle att berätta något om Herrens handlande med oss på den här åkertegen. Sommarens stora händelse var dock när vi under tio dagar välkomnade ett ungdomsläger med 35 unga från Exeter i England. Det var ett omfattande program, som vi tillsammans med gruppens ledare stod för som besök i Stockholm och båtresa med en gammal Waxholmsbåt Stockholm-Vaxholm, minnesvärt för många.

  Vi ska vara rädda om våra unga, ja, flera av dem har rätt insikt i många frågor som vi vuxna har det svårt med, eftersom de är mera fria från de belastningar vi har att dras med. Deras känsla för rent spel och uttryck för det borde gripa tag i oss mera och rannsaka oss.

1982

  Så möts vi till ännu till en stunds delande av varandras tankar, denna gång i årsrapporten 1982. Vår längtan och bön är endast att vi ska finna fri väg till varandras hjärtan. Vi önskar inte pressa på dig något eller ställa dig inför något ställningstagande. Vi har aldrig haft några gömda motiv med den här lilla skriften. Ingen av oss vill vara falsk utan vi vill alla ha Paulus ord i 2 Kor.3:5 för vår inre syn: ”Inte som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom kom det från oss själva, utan den skicklighet vi har kommer från Gud”. Har du tänkt på vad beroende vi verkligen är av Guds nåd i varje stund av våra liv. Att vara barnsligt beroende av Gud, det är ett tecken på andlig mognad.

  ”Gud menar att vi ska ha en tjänst, ett mål i sikte”, sa vår broder Paul Evans från Liverpool-gemenskapen under en kort mötesserie under Kristi Himmelfärdshelgen. Han talade om vår tjänst för Gud – att han kallar oss genom sin vilja för olika uppgifter. Om Gud har satt dig till en särskild tjänst så är du inte satt i en församling. Paulus var inte given till en församling. ”Vi befinner oss inte här för att bilda en församling”, fortsatte vår broder. ”Det tillkommer Gud – församlingen är en Guds gåva till Jesus. Du bör ha del i den lokala församlingen men du är till för alla behövande. Du är en Guds gåva till alla människor.”

  Alltför ofta får vi höra hur kristna känner sig missförstådda och utanför. Men har vi tänkt på att det kanske inte alltid är omgivningens fel alla gånger! Finner våra arbetskamrater att vi är heder värda och att de kan lita på oss, ja, då har vi som troende en stor uppgift att fylla i t.ex. en arbets-

gemenskap. Det kan finnas en förväntan i de sammanhangen, att den troende ska träda fram och axla ett ansvar för att medla mellan stridiga viljor och kämpa för rättvisan.

  Vi hör ibland det uttrycket, att ”Herren är ju med oss så därför vet vi att vi handlar rätt”. Ofta tar man till det här uttrycket för att freda sig emot någon som vill ifrågasätta något i ett arbete med Herren. I stället för att pröva och ta ställning till det ärliga uppsåtet hos den frågande, avför man smärtfritt frågan på detta sätt. Ibland kan det kännas litet påfrestande att ofta höra orden: ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa”, ja, vi har säkert hört orden många gånger. Det låter sig sägas men har vi någonsin tänkt på att vi kan bedröva vår nästa genom ett sådant påstående…

Nej, för många är den tanken säkert mycket främmande.

  Låt oss vara rädda om sådana här ord som pekar mot oss själva. Guds Ande menar inte att vi ska hålla på med oss själva så mycket – vi riskerar att fixeras mera på våra egna upplevelser än på Jesus. Vi har att göra oss fria helt och hållet från våra tankar att våra gåvor är våra, det är de inte. Gåvor är gåvor och vi har att bli så överlämnade åt Gud så att vi aldrig tänker på dem, sedan kan Gud låta sitt eget liv strömma genom oss. ”Vadhelst ni gör, så gör allt till Guds ära”. Vi ska leva våra liv dag efter dag så att Gud därigenom blir ärad utan att någon ser oss, och även om ingen enda människa tar notis om oss.

  I slutet av mars kom våra kära vänner Peter och Joy Palmer till oss för att bo i Tallstugan i 3 veckor (de återkom sedan i flera år till mellan 4-5 veckors vistelse här). Peter delade Ordet som alltid vid sina besök och Herren välsignade verkligen deras närvaro ibland oss – både i samlingar och mera på tu man hand i samtal om bl.a. vår situation och det arbete som Herren förelagts oss här. Det finns alltid för våra ögon, det skäl vi har för att ”bryta ny mark”, ett prövande av den vision vi följt sedan 12 år tillbaka men som under åren fått slipats till undan för undan.

   Peter & Joy

  I slutet av augusti hade vi också i år ett ungdomsläger här med ca 25 unga med ledare från ett

kristet fellowship/gemenskap i Eltham utanför London. Det var en glad och sjungande ungdoms-

skara, som lärde oss många nya och medryckande sånger. I september hade vi också besök av en ungdomsgrupp från Täby pingstförsamling för bibelstudium och bön i mera avskildhet.

1983

   Under det gångna året, 1983, har våra trankar och böner ofta rört sig kring de ord som Jesus uttalar i Joh.15:15: ”Jag kallar er nu inte längre tjänare, ty tjänaren får inte veta, vad hans herre gör; vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag kungjort för er”.

  Ska vi för en kort stund se på hur man bör förhålla sig till en vän. Det första kännetecknet på vänskap är att man delar med sig. Vi talar om vad vi vet och delar så med oss till varandra. Jesus säger här, att han har talat om allt för sina lärjungar – och för oss – allt, som Fadern sagt till honom. Det är ett av uttrycken för Jesu kärlek till oss. Han vill nu att vi ska visa varandra kärlek på samma sätt och var öppna för varandra – tala om hur vi har det, våra tankar, våra förhopp-

ningar, delge våra erfarenheter och vad Gud har lärt oss.

  Når vi inte fram till varandra som trossyskon här, ja, då är vi ömkansvärda, då finns det ingen skillnad på oss och när människor i allmänhet samlas kring vilket ämne som helst. Det som menas med att älska varandra, att dela med varandra hur vi har det, att hjälpa varandra med bördor som kanske tynger, ja, det själva innersta i kristen gemenskap får vi aldrig uppleva. Vi har berört det här många gånger i de här rapporterna, att vidga våra hjärtan för varandra. Vi behöver faktiskt be om förstånd att förstå varandra, att lära känna igen varandras ”röster”.

  Vår broder GW North, som också besökte oss denna sommar, sa vid ett av våra möten, att ”Jesus dömer oss efter den relation vi har till varandra. Vi ska dela ”vår mat” med varandra – kom inte och säg att du älskar din broder om du inte frågar efter honom och hans behov.”

”Kära barn, låt oss älska inte med ord eller med tungan utan i gärning och i sanning”, läser vi i 1 Joh.3:18. Vi får akta oss så vi inte blir ”ordbrukare” bara.

  Peter och Joy Palmer besökte oss under två perioder av 5-6 veckor detta år. De bodde som vanligt i Tallstugan, som de hade öppen för personlig vägledning i Guds ord. Vid ett gemensamt möte här i NOA-gården påminde Peter oss om de tre orden: Revelation (avslöjande), Separation (avskiljande) och Commitment (överlämnande). Liksom Elisa är vi också utvalda, avskilda för Gud. Elisa visste vad det gällde, han tog emot den viktiga kallelsen utan tvekan. Han var beredd till hela den uppoffring som fordrades, ja, han ville inte endast tjäna Herren med sin person utan han överlämnade också hela sin egendom till Herrens ära. Vi minns också Joys intressanta och lärorika berättelser för barnen och sångstunderna med dem.

 

      Tallstugan 

Söndagen den 27 mars hade vi besök av Björn Dahlin och hans familj, känd från TV genom programmet ”Här är ditt liv”. Vi tog detta tillfälle i akt för att inbjuda grannar och flera andra ur gemenskapens bekantskapskrets. Björn berättade om sin väg till tron på Gud och något om sina andra upplevelser, bl.a. som soldat i Vietnam under kriget där. En dr Daniel Overduin från Australien, verksam inom den lutherska kyrkan där, och engagerad i Rikskommittén Rätt till liv, kom på besök. Han gav bl.a. en fin bild utifrån den bön många beder ”Herre förbarma dig”. Ordet ”barm” betyder livmoder på tyska och på hebreiska betyder livmoder ”kärlek”. När vi så ber den bönen har det samma betydelse som ”Herre ta hand om mig och rör vid mig som en gravid kvinna tar hand om barnet i sitt sköte”. Det ofödda barnet behöver inte bara skydd i livmodern utan också skyddet av sin moders kärlek.”

  Ett annat kärt besök fick vi den 8 augusti, då missionsbåten Elida majestätiskt under trumpet-

musik ”O store Gud, när jag din värld beskådar…” kom glidande fram på Bammarbodafjärden och ankrade vid ”Bammarboda brygga”. Med kort varsel inbjöd vi grannar och andra till ett bryggmöte. Av skepparen ”Tarren” Abrahamsson fick vi ta emot ”gamla” Elidas skeppsklocka.

Vi tog också i år emot missionsorganisationen ”Mission SOS” för deras planeringsmöte.

  Ja, det här året var rätt ”intensivt” och flera andra besök och sammankomster får inte plats här.

1984

 En kär broder från Cypern brukar oftast inleda sina brev ungefär så här (översatt till svenska):

”Kära hälsningar till er alla i vår Herre, Jesu namn. Jag har gott hopp om att ni har det bra genom hans Nåd och fröjdar er i hans godhet och kärlek.” Vi vill också hälsa dig, vår vän, med dessa ord i inledningen av denna årsrapport 1984. Ja, det är verkligen viktigt det här med den ”ton” som utgår ifrån oss när vi söker kontakt med varandra och då vi umgås tillsammans. Redan de första intrycken av en ”helig ton” kan öppna dörrar och kan avväpna den reserverade inställning, som vi ofta har inför varandra – kanske något av ett ”nationaldrag” hos oss svenskar.

  Den ”himmelska tonen” i umgängelsen syskon emellan kan vi faktiskt få leta efter ibland. Den är inte given en gång för alla. Ibland är vi dock så rädda om den här ”tonen” att vi frestas ”att leva oss själva till behag”, som vi läser i Rom.15 kap. Ja, till och med bön och mötesgemenskap kan bli en förevändning att dra sig undan för att själva finna frid och glädje. Då är det egentligen inte Jesus vi vill förverkliga i våra liv utan vår egen glädje över honom.

  I boken ”Allt för Honom” skriver Oswald Chambers så här: ”Vi är benägna att ligga och sola oss i minnet av våra underbara erfarenheter. Om Guds ljus för dig fallit över ett enda krav i Nya Testamentet och du vägrar att lyda, då är du på det sluttande planet. Ditt samvete är inte längre vaket för sanningens röst. Du kan aldrig bli densamma sedan en gudomlig sanning avslöjats för dig. Inför den avgörs det, om du skall vandra vidare såsom en allt trognare Jesu Kristi lärjunge eller om du skall svika din Herre och Mästare. Vilken är din riktning, din målsättning, broder och syster? Vad är du ute efter? Vi bör fråga oss: Herre, vad vill du att jag skall göra?”

  Många hade också i år mött upp till julfesten kring trettondagshelgerna. Denna gång fick vi särskilt glädjas med barnen och ungdomarna, när de sjöng de gamla juniorsångerna som ”Flickor behövas i ungdomens led…”, ”Pojkar behövas med muskler av stål…” och ”Kristi unga skara, må du redo stå…” Ja, de unga behövs verkligen och vi som är vuxna har ett stort ansvar för deras tillväxt i Herren. Det kanske låtet litet världsligt och främmande då vi menar att vi som föräldrar borde ”investera” mera i våra uppväxande ungdomar.

  Några vänner från den kristna gemenskapen i Bro (mellan Stockholm och Enköping) ville använda ett veckoslut i mitten av maj för att söka Guds ledning och bedja. Vi håller gärna platsen öppen för just sådana ändamål. ”På sabbatsdagen gick vi utom stadsporten längs med en flod till en plats, som gällde som böneställe”, står det i APG 16:13. Det här är ett av de vägmärken, som vi nämnde om tidigare. Vi kan väl säga, att det har funnits något tillfälle då vi inte känt frid att säga ja till någon grupps förfrågan att få komma. I den kris den kristna församlingen upplever idag är det många röster som vill göra sig gällande. Det finns många riktningar och strömningar som har det gemensamt, att man ofta blandar samman Bibelns ord och subjektiva upplevelser med självupptagenhet och orätta fixeringar som följd. Tillkommer så syner och drömmar om att få styra och ställa. Det finns många självutnämnda profetröster idag som stjäl Herrens ord genom att framlägga sin egen tungas ord och säga: ”Så säger Herren”, fastän han inte alls sagt det. Så blir ”hela menigheten”, Guds folk, besmittat av sådana som Herren inte sänt eller gett något uppdrag.

  Till de återkommande samlingarna i Kristi Himmelfärdshelgen hade den här brodern från Cypern, Sotos Photiades, kommit. Han fick tillfälle att dela Ordet vid några samlingar med sin glada och positiva ”framtoning” över texter som: ”Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som efter sin stora barmhärtighet har genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp…” (1.Petr.1:3). Under midsommaren fick vi återbesök av Alan Scotson och hans familj och senare också av missionsbåten Christin, f.d. Christa. ”När gav du Livets bröd till någon och de åt det”, sa GW North vid sitt återbesök. ”Lärjungarna fick ingenting för sig själva. Föd dem först, du kan få det som blir över. Här är sanningen: Du ger åt dem och du får en korg full att äta själv…”