Årsrapporter 1985-1999

1985

Vi är nu framme vid årsrapporten för 1985 och vi ska faktiskt ta tillfället i akt och börja med att skriva ned hela första sidan i den här förkortade versionen. ”Shalom – syskon i Herren” såg vi som en överskrift till ett brev som vi fick för en kort tid sedan. ”Shalom”, ja detta välljudande men framför allt innehållsrika ord får bli en hälsning till dig, vår vän, och samtidigt ett genomgående uttryck för vad vi denna gång vill förmedla. Det är heller ingen tillfällighet att det här ordet får inta den platsen. Det här gångna året har nämligen på underbart sätt kommit att länka oss samman med såväl några ur Israels folk som organiserade Israelvänner här i vårt land.

  Som vanligt önskar vi också i denna rapport förmedla brottstycken av vad Herren har gjort för de sina just här – vi, som är en del av det hela, Kristi kropp. Tillsammans med dig, min broder och syster, är vi Kristi medarbetare med olika uppgifter, allt i den mån han har bestämt åt var och en. Någon planterar, en annan vattnar. Även de som har en särskild ställning i den stora gemen-

skapen, Kristi kropp, har den bara i den mån han eller hon är en del av helheten. Vi är ”levande stenar”, som Petrus skriver: ”låt er själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus”.

  Ja, vi har blivit uttagna till att vara heliga. ”Att vara helig är att vara vigd åt en uppgift, som sedan inverkar på livet – vigd till en uppgift i Guds tjänst, vigd åt Gud”, som bibeltolkaren Hugo Odeberg uttrycker det. Det här är en uppgift som återverkar på både kropp, själ och karaktär. Så ville vi genom de ”tillfälligheter”, brottstycken Herren fört oss in i förmedla något som kanske för någon får sitt värde. Egentligen finns det inte något som heter ”tillfälligheter” – oviktiga detaljer i en människas liv. Den enklaste handling sammanhänger med vår medvetna eller omedvetna tro eller vantro. Den enklaste detalj kan ha att göra med de största evighetsfrågorna.

  Vår avsikt är inte heller denna gång att komma med ”pekpinnar” och tala om för andra kristna vad som inte bör göras och varna för än det ena än det andra – peka på felaktigheter och falskhet i lära och gärning. Vi har tillräckligt många som har den ”tjänsten”. En sann lärjunge inser, att det är hans Herres ära, som står på spel och inte hans egen.

  Någon kan naturligtvis säga att det var en ”tillfällighet” att vi kom att möta Israels ambassadör, Moshe Erell, men vi ser det inte så. Några kristna vänner hade varit på besök i det ”förlovade landet” och vid hemkomsten blev gruppen inbjuden av ambassadören. Vår broder, Sören Stadell, blev kontaktman när vi i slutet av mars inbjöd ambassadören att komma och hälsa på oss här i Bammarboda. Han berättade då att en arbetsgemenskap som kallas ”moshav” i Israel, hade vissa likheter med vår stiftelse – att hitta former för gemensamma åtaganden. Han gav oss många goda råd från sin erfarenhet och bakgrund. En månad senare inbjöds vi att närvara vid firandet av Israeliska statens 38:e födelsedag i den judiska synagogan i Stockholm. I samband med detta firande inbjöd vi ambassadören och hans fru att fira midsommardagen med oss här. Vi ordnade då med en samling, som var välbesökt. Vi sjöng också tillsammans våra kära sommarpsalmer och visor, ja, i sanning en minnesrik stund för oss alla. ”Nästa år i Jerusalem” blev sluthälsningen!

  Efter det traditionella valborgsmässofirandet kunde vi 10-12 maj välkomna ett 35-tal ungdomar och ledare från Bergakyrkan i Åkersberga (pingströrelsen) till ett läger. Hela församlingen mötte sedan upp vid söndagens avslutning. Det blev då tillfälle till många spontana samtal kring vår väg med Gud på den här platsen. Under Kristi Himmelsfärdshelgen hade vi så ett läger för våra egna ungdomar där vi inbjöd kamrater från trakten till en speciell samling där vi visade en 16 mm film om en ung mans väg med Gud inom idrottens värld – om en segerlön av evigt värde. Vi tror att våra ungdomar verkligen vill få djupare insikt i Ordet, om detta presenteras på ett naturligt sätt.

  I början av juli fick vi en ny och underbar kontakt med två andra ”medborgare” i det förlovade landet, Hesekiel och Odette Hemed. De kunde bara stanna i 3 dagar men vi förstår att den här kontakten kommer att få något av ett evigt värde (vi har fortfarande kontakt år 2012!).

 Herdarnas äng utanför Betlehem

1986

Så vill vi hälsa dig välkommen till att dela ännu en stunds gemenskap med oss i den här årsrapporten för år 1986. En hälsning, vår vän, som vi i någon mån vill likna vid den som Paulus inledningsvis skrev till församlingen i Kolosse – ”till er alla heliga, troende bröder i Kristus. Ja, vi tackar Gud för er alla och har er med i våra böner, ty vi har hört om er tro i Kristus Jesus och om den kärlek, som ni har till alla de heliga”.

  Det är underbart att veta att vi tillsammans ”fått höra sanningens ord genom evangeliet som kommit till oss till del och är att finna överallt i världen och där bär frukt och växer till på samma sätt som det har gjort bland oss, allt ifrån den dag, då vi fick höra det och lära känna Guds Nåd”. Det är, kära vänner, en ständig uppmuntran och tröst att få dela upplevelser och erfarenheter, som vi får vara med om på ”den Vägen”, som man tidigt kallade den kristna tron (APG 9:2). Ja, vi är vandrare på ”Vägen” och vi här accepterar ingen annan benämning på vårt liv med Gud. Det kan måhända kännas tryggt att ”veta var man har varandra” genom att sätta etiketter på sina medsyskon – men det är likafullt en olycklig handling, som bara framhåller skillnader mellan Guds barn.

  Ja, vad det egentligen handlar om i all gemenskap är att ha ”broken hearts”, brutna hjärtan, med vår älskade Jesus som förebild. ”Se, över min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har funnit behag, över honom skall jag låta min Ande komma, och han skall förkunna rätten bland folken. Han skall inte kiva eller skria, och hans röst skall man inte höra på gatorna. Ett brutet rör skall han inte sönderkrossa, och en rykande veke skall han inte utsläcka, intill dess att han fört rätten fram till seger. Och till hans namn skall folken sätt sitt hopp” (Matt.12:18-21).

  Jesus sade: ”Så är det med Guds rike, som när man sår säd i jorden; och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar går, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv inte hur. Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbordat vete i axet. När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne” (Mark.4:26-29). Se, hur Jesus gick till väga – hur han utan jäkt och ansträngning, till synes ineffektiv vandrade omkring. Jesus förkunnade överallt, i mängden, i synagogan, på fälten och på vägarna. Det var inga övertalande ord, ty Guds Ord är nyttigt i sig själv. Ju viktigare man ser sin egen verksamhet, dess mindre tro har man på den gudomliga verkligheten.

  Under rubriken: UR DAGBOKEN kunde vi i år läsa att en förändringens vind, en kall, vintrig kåre, gjorde det inte möjligt att samlas till den traditionella julfesten här. Vi ska inte gå in närmare på denna ”nordans” orsak och verkan men visst är det litet ledsamt att de relativt få möjligheterna till att samlas med tidigare ”Bammarbodavänner” nu ytterligare decimerats. Men vi får ändå ha för ögonen, att det är Herren som låter sin vind blåsa till dess den utfört sin uppgift. Vi ska inte tappa modet – det kommer alltid en ny morgon, en ny dag, ”medan vi väntar på vårt saliga hopps fullbordan” (Titus 2:13). ”Och när det blev morgon, stod Jesus där på stranden”.

  Liksom tidigare hade vi en ungdomsträff under Kristi Himmelfärdshelgen, denna gång litet kortare än vanligt, eftersom vännerna i Upplands Väsby och Vallentuna hade inplanerade möten  med talare från England. Under tre dagar i pingsthelgen hade vi besök av ett 30-tal ungdomar

och ledare från Kårsta kyrka. Missionsbåtarna Christin och Elida angjorde här under juli resp. augusti för bryggmöten. Våra vänner Hesekiel och Odette Hemed från Jerusalem var med oss.

Sista söndagen i augusti hade vi en samling med vännerna i Mission SOS, då vi fick lyssna till det behov som finns idag att nå de ännu onådda folkgrupperna med evangeliet. ”Skörden är mycken, men arbetarna är få”.

  Ja, det är viktigt att vi är i stånd att förmedla ett sant Kristusliv – ädla frukter som ”når över muren” så att medmänniskorna som går där förbi kan komma åt att plocka dem” (1 Mos.49:22).

1987

Årsrapporten för 1987 inledde vi med en dikt av biskop Nils Bolander, ”Sylvestertankar”:

”Skrivare, skriv! Skriv snabbt, skriv hårt, skriv brinnande! O, att han ville ta ett fast grepp om mig och med sin levande ande skriva en outplånlig skrift, ett Kristus-brev, i mitt liv för bröderna att tröstas, stärkas och förnyas av. Så att någon enda liten människa kunde tacka Gud för mig.”

(på grund av vårt lilla utrymme här skriver vi dikten ”löpande”).

  ”Inte en bokstav vill jag skriva utan att Du håller i pennan”, må det få bli vårt löfte till Gud inför detta påbörjade år! Har du tänkt på att det som räknas  är inte hur vi börjar, utan hur vi slutar. Vi kan fråga oss om vi är värdiga vår kallelse och samtidigt trovärdiga inför våra medmänniskor – att vi av nåd kan få anslå den rätta tonen inför varandra och inte falla in i överdrivet ”lärospråk” eller att ”intellektualisera” tron, så att vi får svårt att förstå varandra.

”Kyrkorna har inte förvaltat det som är deras specialitet, nämligen det Heliga. Det är orsaken till det minskade förtroendet för kyrkorna bland svenska folket idag. Kyrkornas ledare leder inte folket till de religiösa verkligheterna. Det är orsaken till sekulariseringen och uttunningen av kyrkorna”, säger chefredaktören för Svenska Dagbladet, Hans Zetterberg, i en kommentar till den senaste SIFO-undersökningen om svenska folkets inställning till kyrkan.

  Billy Graham, som ju har en nådens gåva att dela Ordet på ett förståeligt sätt, sade nyligen: ”Jag vill predika enkelt. Det gjorde Jesus också. Det är inte experterna jag vänder mig till, utan till de vanliga människorna. Folk vill inte lyssna till alltför krånglig förkunnelse. Det är den sortens predikan som tömt så många kyrkor i Europa.” Ja, inte sällan blir predikan att slags kåseri över något ämne i texten. Vi kan också säga, att ett gott vittnesbörd bör vara självupplevt för att nå fram. Någon har sagt, att skillnaden mellan en förkunnelse som är sig själv nog och en som talar

vad Guds Ande gett honom att säga, är, att den förre måste säga någonting medan den andre har något att säga.

  Vi gör väl i att se allvarligt på situationen, Gud håller inte på med andliga lekar. Vi kan alla ta till oss Jesu ord: ”Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad är de lika? De är lika barn, som sitter på torget och ropar till varandra och säger: ”Vi har spelat för er, och ni har inte dansat; vi har sjungit sorgesånger, och ni har inte gråtit” (Luk.7:31-32). Det ena barnet vill ett – det andra ett annat. Ja, det har gått så långt att biblisk renlärighet ibland liknas med efterblivenhet. Man har en milt överseende attityd till den som talar och skriver om ”den sunda läran”.

  Den både varmaste (+25 grader) och fridfullaste Valborg firade vi tillsammans med några vänner, bl.a. ett missionärspar från USA, som nyligen kommit från Uganda. Vår kära indianska syster, Ruthie Ann Benallie, var också med oss och tillsammans avslutade vi kvällen med bön för hennes arbete bland samerna och för Ugandas folk.

  Så var det dags att ta emot vår broder Sören Stadell och hans konfirmander från Österåkers församling. Den första gruppen kom 8-10 maj och den andra 14 dagar senare, tillsammans ca 50 ungdomar. En inbjudan till gemenskap här Kristi Himmelfärdshelgen hörsammades av ett tiotal konfirmander. Vi vandrade upp till berget här på andra sidan ängen och hade en fin samtalsstund om händelserna i samband med Jesu andra tillkommelse.

  Efter en inbjudan deltog vi även i år i firandet av Israels nationaldag i början av maj. I vår brevväxling med ambassadören och hans fru under året har vi fört fram våra tankar om judarna som våra bröder och framhållit vår glädje över att förståelsen har ökat mellan kristna och judar under senare tid. I ett av svarsbreven skrev ambassadören (fritt översatt): ”Var vänlig ta emot våra bästa önskningar till er för 1988 och framöver, för hela familjen och era vänner. Må det föra med sig tröst och nya krafter i rätt tid med glädje och lycka”.

1988

   Årsrapporten 1988 inledde vi så här: ”Kom, låt oss höja glädjerop till Herren, jubel till Herren, jubel till vår frälsnings klippa. Låt oss träda fram för Han ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger. Ty Herren är en stor Gud, en stor konung över alla gudar. Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder är hans; hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer har danat det torra. Kom, låt oss tillbedja och nedfalla, låt oss knäböja för Herren, vår skapare. Ty han är vår Gud, och vi är det folk, som han har till sin hjord, vi är får, som står under hans vård” (Ps. 95:1-7).

  Ja, Guds frid, önskar vi dig verkligen, käre vän, med de här orden från Herren. Ett ”Gott Nytt År, du lilla skara, som mot Sions höjder går”, som den här för oss okände poeten skrivit.  ”Mina ögon ser efter de trogna i landet, för att de må bo hos mig”, säger Herren. Vi har tänkt mycket på det här under det gångna året. Herren har och har haft en trogen, liten skara under alla tider. Vi kan tänka på Noa, Abraham, Elia och Elisa från Gamla Testamentet. På Jesu tid var också de trogna i minoritet – se på Josef och Maria, Sakarias och Elisabet, Simon och Hanna, vilka ivrigt väntade på Frälsarens ankomst. Simon hade t.o.m. fått den uppenbarelsen av den Helige Ande, ”att han inte skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde”.

  I den här årsrapporten kom vi att göra en kort sammanfattning av några vägmärken under vår vandring här. Som den minnesvärde känner till så var det fråga om en ”brandkårsutryckning”, då Herren på förunderliga vägar förde samman några trossyskon, vilka kom att få ta över ansvaret för den här platsen. Under den där tiden, i början av 70-talet, var det många kära vänner som längtade efter att få ”gå över Jordan” till det andliga Kanaan. Många som i åratal bildligt talat

sett sig ha vandrat i öknen. Många ”kastade allt över bord” och gav sig iväg utan att vara i besittning av Kalebs ande. ”Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt efterfölj mig, därför vill jag låta honom komma in i det land, där han nu varit, och hans avkomlingar skall besitta det” (4 Mos.14:24).

  Många gick vilse vid den här tiden – i avsaknad av herdar och lärare som de var, medan andra tog fasta på de nya signalerna, begrundade dem och behöll det som var av värde. Ett stort antal av dessa syskon sökte sig ut till den här platsen, som man menade att ”Herren hade givit dem”. ”Han som gett oss dessa hus, Halleluja!” blev en sångrefräng som ofta återkom under den första sommaren 1970. Bammarboda såg ut att bli ett sommarhem för dessa företrädesvis unga vänner.

  Men Herren hade långt tidigare haft ögonen på den här platsen och de som skulle komma att ta ansvaret för visionen om ett inre förnyelsearbete i Kristi kropp. När de här tankarna om gemensam omsorg och ansvar fördes fram – att Guds församling inte kan vara någon ”allmänning” där stigarna kan korsa varandra hur som helst och där var och en anser sig vara i sin fulla rätt att göra vad just honom eller henne behagar, ja, då lämnade de flesta Bammarboda och drog iväg åt andra håll. Talet om ansvar, krav och pliktkänsla var ett alltför ”hårt tal” vid den här tidpunkten och redan efter något år blev det uppenbart att vi stod långt ifrån varandra. Det är förstås med stort vemod som vi måste konstatera att många av oss idag går olika vägar, vilket dock inte betyder att kärleken till varandra har minskat. Men vi insåg, att ingen rätt samverkan kunde ske och med Herrens välsignelse fick vi så tillåtelse att gå skilda vägar. Det var inte det bästa men vi tror, att Gud kan ta ut något gott av detta i alla fall.

  I början av maj kom vår käre broder Sotos från Cypen för en tre veckors vistelse här. Tillsammans med honom gjorde några av oss en resa till Finland efter inbjudan av Alan Scotson, nu verkande som pastor i ”Savonlinna Fria kyrka” tillhörande vår motsvarighet till Svenska Missionsförbundet. Också i år hade vi flera samlingar i Kristi himmelsfärdshelgen där bl.a. Sotos delade Ordet. Under hela september såg vi återigen Peter och Joy Palmer som våra gäster här i Tallstugan. Så gott som dagligen var de upptagna med ”individuell” vägledning i Guds Ord.

1989

Så kommer ännu en hälsning ifrån oss här i Bammarboda, en hälsning, som vi vill inleda med fem små ord, vilka har kommit att följa oss under året som gått (1989). Nästan varje morgon har de lyst upp vägen framför oss och ingett oss frid och tacksamhet inför den nya dagens uppgifter och inför den närmaste framtiden.

  ”Min nåd är dig nog” lyder orden och det är Paulus som får dem av Herren själv för att förmedla dem vidare till oss (2 Kor.12:9). Att så få överlämna sig själv och sina närmaste, ja, alla människor under skapelsen i Guds hand – vilken underbar förmån, vilken NÅD utöver NÅD!

Paulus visste det, kung David likaså, ja, i Psaltaren finner vi minst 60 olika verser där David uttrycker tacksamhet för Guds oändliga och oföränderliga nåd. ”Godhet allenast och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar”, säger han i den älskade herdepsalmen, den 23:e.

  Vi skrev en hel del om sanningen i den här rapporten, idag sitter Sanningen trångt i den kristna församlingen, ja, ut över hela vår jord. Vittnesbördet om Jesus bortförklaras och man viker av från Sanningen på många områden av trons väg. ”Sanningar” på modet vinner mer och mer inflytande bland Guds barn i humanitetens och jämlikhetens namn. Sanningen fanns där i den första församlingen och apostlarna förkunnade ett rent och oförfalskat Guds Ord. Snart nog emellertid, ja, redan under deras livstid började förvanskningen av budskapet. Gud talar alltid först och sedan blir han motsagd. Vi kan säga att Sanningen har överlevt endast tack vare att det alltid funnits en trogen minoritet som hållit fast vid den, de små i världens ögon, kristenfolket med det brutna hjärtat.

De första kristna förstod, att de måste ha klart för sig vilken identitet de hade som Guds folk, detta för att kunna överleva som kristna. De kunde säga, du gör som du vill, men för vår del vill vi leva som Guds folk.

  Under året påbörjade vi byggandet av s.k. Björnhus på 60 kvm intill Tallstugan. Vi fick Länsstyrelsen dispens att bygga det ca 30 m från stranden av Bammarbodafjärden. Huset är avsett att komplettera de övriga byggnaderna här och blev inflyttningsklart strax före jul. Behovet av ”eremithem”, begreppet myntat av den framlidne religionssociologen Berndt Gustafsson, upplevs mer påtagligt än förr i en tid av tilltagande ”flummighet” och oreda inom kristenheten. Ett kristet hem kan också bli som en ”kvarterskyrka”, där vänner och grannar kan få uppmuntran, andlig hjälp och vägledning. Våra hem är ämnade att vara små missionsstationer i en tid på jorden ”då ångest ska komma över folken, och de ska stå rådlösa vid havets och vågornas dån” (Luk.21:25).

 

 Björnhus

  I slutet av juni välkomnade vi en mötesform inom Österåkers församling som de kallade för ”Sång i trädgården” med tanken att inbjuda sådana som i vanligtvis inte kommer till kyrkan. Stunden där uppe på ”Solskensberget” blev väl litet annorlunda i och med att vännerna ville höra om NOA-stiftelsen, vårt ursprung, uppgift och mål. Det kändes rätt och välsignat att få ”dela” med dessa syskon, alla ”tillhör” ju också Guds lokala församling här på orten. Ja, det var befriande att på det här sättet möta enkla syskon, kanske ”friare” i långa stycken än de s.k. frikyrkliga, som tror sig ha hela sanningen men ofta uppträder dömande och nedlåtande om sina trossyskon i andra sammanhang.

  Under året har vi deltagit i underhållet av ett daghem i Bangkok, som nu har över 50 fattiga, små barn anmälda. Våra vänner, Richard Woon och Ralf Manfred har nu 4 heltidsanställda thailändska lärare i teamet, som också under första halvåret delade ut mer än 1000 s.k. överlevnadspaket till hemlösa i slummen. Hesekiel och Odette Hemed från Jerusalem, Alan och Maija Scotson, ett par ”tågluffande” pojkar från Exeter m.fl. besökte oss under sommaren.

1990 

Utöver en del rapporter om våra ”mått och steg” här på Bammarboda under detta nådens år 1990 vill vi i all enkelhet förmedla några tankar om hur vi ska kunna leva som Jesu lärjungar i denna världen utan att vara av den. Det ser ut att bli den ”röda tråden” denna gång. Den här uppgiften kan synas omöjlig och det är med bävan vi tar oss an den. Vi vill göra det i den anda som det berättas att Martin Luther hade inför frågan om vilken som är den största dygden. Han svarade: ”Ödmjukhet”. Vilken är den andra? Han svarade: Ödmjukhet”. Den tredje då? Han svarade: ”Ödmjukhet!”

  All ödmjukhet bottnar i vår kännedom om Gud, att ha en rätt gudsuppfattning. Jesus sade: ”Den som har sett mig har sett fadern”. Ja, här möter vi det ofattbara, att vi som Kristi kropp på jorden får vara med och återspegla Gud själv. Tänka sig att vi vanliga människor får vara med om något så stort och ofattbart! Här ställs vi också inför en fråga: Vad ger vårt liv för bild av Gud? ”Vem du är talar så högt att jag inte hör vad du säger”, yttrade den kände tänkaren Emerson en gång. Det är sant - vi kan aldrig förmedla någon annan Gudsbild än den vi själva är präglade av. Vi kan aldrig dölja en felaktig Gudsbild – den verkliga bilden överröstar alltid den spelade.

  Vårt sätt att leva i vardagen, våra attityder till omgivningen, våra värderingar ger starkare signaler om den Gud vi bekänner än vi kan ana – särskilt i en tid då orden från vår mun mer och mer tycks förlora i värde. Det hjälper oss t.ex. föga att tala om hur ”härligt underbart” det är att vara en kristen, om vi slutat att fascineras av Jesus, liksom en hård och sträng Gudsbild helt förringar våra ord om kärlek och nåd.

  Hur ska vi umgås med våra medmänniskor i all vänlighet samtidigt som vi inte ”sätter vårt ljus under skäppan” eller tar udden av ”Guds ord som levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben… (Hebr.4:12). Vi har inga färdiga svar på några av de här frågorna men något av vad vi upplevt här skulle vi vilja samtala med dig om. Egentligen skulle vi kunna sammanfatta de här tankarna i Guds ords innebörd av ”att ta korset på sig…”

  Vi har skrivit det förr i de här rapporterna, att närhelst Jesus talar om lärjungaskap så inleder han med ett ”om” – aldrig med det mera definitiva ”du måste”. Lärjungaskap bär alltid med sig valfrihet – det ligger en frivillighet i detta till synes ”hårda tal”. Men om vi önskar ”gräva djupare”, om vi önskar bli mera koncentrerade på Jesus när han talar om något som verkligen griper in i våra liv, ja, om vi verkligen vill lära känna honom mera, så vill han gå oss till mötes.

  Att leva ett avskilt liv med Gud betyder inte att vi blir fanatiska, även om några subjektivt skulle anse oss vara det. Rent allmänt kan vi dock säga, att vi alltid är benägna att överdriva saker och ting i vår kristna tro, särskilt när vi menar att Gud har öppnat våra ögon för något ”speciellt”, något som skiljer ut oss ifrån andra trossyskon. Ett sådant avskiljande utan varsamhet leder alltid vilse. Detta är också bakgrunden till alla de ”varubeteckningar” vi har ibland oss kristna idag. Vi borde i stället se det som självklart att inte förstora upp olikheterna i uppfattningar utan söka sammanfoga och sammanföra Guds barn under Andens ledning. Ibland kan det ta lång tid för oss att förstå att intill människor inte ser saker och ting som vi – så har de fel!

  Höjdpunkten under sommaren blev väl vårt ansvar här som gästfamilj för två unga bröder i den amerikanska sånggruppen ”Reach Out Singers”, vilken framförde sitt budskap i ord och ton till de Lutherska församlingarna häromkring liksom under torgmöten i Vaxholm och Åkersberga. Avslutningskvällen för alla deltagarna med sina värdfamiljer var förlagd här och det blev en oförglömlig upplevelse för oss alla.

  Vi stöder från i år ett trosföretag i Zimbabwe - både grundskola, bibelskola och sjukvård ingår.

1991

Som vanligt önskar vi formulera oss positivt i årsrapporten 1991 om det som vi har varit med om och det som vi upplever borde göras för Guds sak. ”I all ödmjukhet” skrev vi inledningsvis i den förra årsrapporten. Men du kanske inte alls upplever oss här som särskilt ödmjuka, då vi ibland ”går hårt åt” vissa företeelser inom kristenheten, som vi upplever orättfärdiga och i strid med Guds uttalade vilja i Ordet. Vi hoppas dock att du ska förstå att det inte är för att vi ska visa oss ”märkvärdiga” eller så, som en del ”svåra” sanningar kan ha blivit framförda. Vi har att finna ut varför t.ex. Jesus var utom sig av vrede och indignation mot fariséerna och inte mot dem som gjorde köttsliga synder. Om vi bara framhåller Jesu mjuka och milda väsen så förlorar vi helt och hållet meningen med korset.

  Vår önskan är att dela med oss av vad vi har fått och vi hoppas att du inte missförstår oss när vi säger, att vi blir varken glada eller ledsna över hur detta kan tas emot. Vi är ganska ”trötta på” att vi som troende alltid ska ha ett syfte med våra samlingar eller vad vi framför på annat sätt – att vi alltid ska ”lära ut” något till ”dom andra”. Därmed kommer vi automatiskt att nedvärdera andras trosliv och framhålla de egna erfarenheterna som de ”riktiga”, de eftersträvansvärda. Om vi i stället kunde se att allt är en gåva från Gud och trycka ner de här baktankarna, skulle vi kunna frigöra varandra till ett mera levande möte med honom.

  Jesus gjorde evangeliet till en gåva för människorna att ta emot. Vi behöver inte bekymra oss över det och det. Vi behöver inte längre vara bedrövade, förtvivlade eller ensamma. Människor känner på sig när vi försöker ”mästra dem” och då vänder de ”taggarna utåt”. De blir då inte heller mottagliga för de i och för sig nyttiga lärdomar, som vi kan ha att förmedla. ”Nej, det som framför allt bör vara utmärkande, när vi t.ex. samlas enskilt eller i en grupp, är en övernaturlig ro, en sinnenas frid som innebär befrielse och glädje, inte tvång. En frid som betyder ordning och kännetecknas av renhet, klarhet, bestämdhet och förmåga, en frid som gör att vårt inre inte styrs av stridiga viljor, önskningar och begär emot varandra utan att allt har sin givna plats under Kristi lydnad. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”, som Hugo Odeberg skriver i sina kommentarer till Korintierbreven.

  Under året har vi haft regelbundna bibelstudier om den kristna familjen med bl.a. föräldrars och barns plikter mot varandra, om äktenskapet och dess plikter, om det rätta förhållandet mellan man och kvinna, som Guds ord lär oss. I det här sammanhanget och andra kanske frågan kommer upp varför det ska vara så svårt och komplicerat att vara en kristen? Varför leva så ”enfaldigt och smalt” – varför inte bejaka livet och leva ut ett ”normalt” kristet liv och glädjas åt det. Kanske förlora gamla vänner och inte få några nya? Vi är rädda att det inte finns någon förklaring i världen till dessa frågor utom den som Jesus uttalar i bl.a. Joh.14:21: ”Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig…”

  Redan under årets allra första dagar fördes vi in i nya vänskapsband med trossyskon här på orten. Vid en inbjudningsfest kom 12 unga i 20-års åldern från Bergakyrkan (pingströrelsen) och vi hade en härlig kväll tillsammans. En nystartad sånggrupp, ”Berga Gospel”, med flera unga härifrån framträdde i olika kyrkor i vårt närområde. Sångare från ”Reach Out Singers” tog vi också emot den här sommaren liksom 35 barn från Kårsta, Vada och Össebygarns församlingar till ett läger i slutet av maj. Ett 20-tal konfirmander från samma församlingar kom i slutet av september under ledning av Sören Stadell.

  Sommaren i övrigt var så gott som ”fulltecknad” med olika besök av bl.a. vänner från USA och England. Våra kära ”stamgäster”, Peter och Joy Palmer kom igen för 4 veckor. De var med när vi fick vara med om ett dop där fem unga från vår ”husförsamling” ville följa Jesu exempel. Några veckor senare hade vi glädjen att döpa en annan ung flicka. Sex unga människor som alla valt att följa Jesus och bli förenade med honom i hans död och hans uppståndelse. Underbart!

1992

Så har vi fått göra bokslut för ännu ett år. Det är med stor tacksamhet i hjärtat som vi ser tillbaka på 1992 samtidigt som vi håller fram Paulus ord till församlingen i Filippi: ”Dock, såvitt vi redan har hunnit något framåt, så låt oss vandra vidare på samma väg” (3:16). Nu är det nära till hands att vi kan använda oss av dessa Paulus ord efter vårt eget gottfinnande och överbetonar våra egna upplevelser, ”vår egen väg med Gud”. Det gäller att ha perspektiv på tillvaron som kristen och söka Sanningen i det vi håller på med.

  Vi minns Pilatus ord: ”Vad är sanning?” Den kanske viktigaste frågan i tillvaron sedan Jesus sagt: ”Var och en som är av sanningen, han hör min röst” (Joh.18:37-38). Pilatus var likgiltig för sanningen, ja, han gav sig inte ens tid att invänta svaret. Vi gör väl om vi själva håller den här frågan levande så att det inte kommer att sägas om oss, ”att vara någon som alltid är på väg men aldrig kommer någon vart…”

  Har vi Jesu föredöme för ögonen så kan vi frimodigt höja vår röst och ta ställning till många kontroversiella frågor. En sådan fråga är: Kan du förstå, vår vän, att det är självklart för oss att tro på hela Skriften! ”Ty sannerligen säger jag er: Intill dess himmel och jord förgås, skall inte den minsta bokstav, inte en enda prick av lagen förgås, förrän allt är fullbordat” (Jesu ord från Matt.5:18). Det är alltså ett falskt hopp att tro att Jesus kom för att befria oss från lagens efterlevnad. Jesus kom för att fullborda och förlossa, inte för att upplösa. Vi tror alltså på att Guds Ord gäller för alla tider, att det inte är beroende av modenycker av olika slag. Det är vi som har att rätta oss efter Ordet som det står skrivet och inte förändra sammanhang till oigenkännlighet för att de ska passa in i vår tid.

  ”När den kristna församlingen blir kristen, då upphör även anpassningen efter olika seder”, uttrycker sig Hugo Odeberg i de här frågorna.

  Vi tog upp en del om de ekumeniska ”strävandena” som betonas så starkt idag. Kan du förstå, att vi överhuvudtaget inte tror på någon form av dessa organiserade strävandena? Vi menar att det i stora drag är bortkastad tid, ja, ”administrationsekumenik” fungerar dåligt. Gud har bara en församling på varje ort och därutöver fungerar enheten efter sinnebilden av vinträdet och dess grenar – ett verk av Anden. Jesus säger: ”Jag ber att de alla må vara ett, såsom du Fader är i mig och jag i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro, att du har sänt mig” (Joh.17:21).

  De vänskapsband, som under de två senaste åren har knutits med främst ungdomar och deras föräldrar i Bergakyrkan, har fördjupats. Våra ungdomar här har bl.a. fått vara med att ta ansvar för en öppen musikcafé verksamhet i det s.k. Rosa huset, som vännerna i Åkersberga numera har som samlingslokal. Tillsammans firade vi Valborg här nere vid stranden. Vi kan säga att vi också fortfarande har viss kontakt med vänner från Säbykyrkan (Svenska Missionsförbundet).

  Första weekenden i juli hade vi ett läger för ett 20-tal barn- och ungdomar från Kårsta församling som kom med sin ”ledarstab”, som vi nu är bekanta med sedan flera år. I slutet av augusti fick vi lära känna en sånggrupp, ”Living Sound”, från Uganda. Som sina föregångare ”Reach-Out-Singers” sjöng och vittnade de i olika kyrkor här omkring, liksom under frilufts-

möten, i skolor och Österåkers kriminalvårdsanstalt. Ja, de var fullt upptagna från morgon till kväll under de nära 3 veckorna men de förtröttades aldrig, det var fantastiskt helt enkelt. Vi inbjöd dem hit på kvällsmat sedan vi hade varit i Ljusterö kyrka. Vi kan utan att överdriva säga att den här gruppen fick vara till en underbar välsignelse och uppmuntran för människor, som kom inom hörhåll. De hade en sådan frisk och naturlig framtoning i allt de företog sig, ja, det behövs understundom ”vitamininjektioner” som denna bland Guds ibland trötta folk. Något att minnas också var att de vid varje möte sjöng sitt lands nationalsång, en verklig prydnad för sitt land.

Living Sound från Uganda

1993

Med förundran i våra hjärtan har vi sett ännu ett år passera. Ja, tacksamhet och just förundran över Guds oändliga kärlek, trofasthet och tålamod mot och med sitt folk idag är det vi mest av allt minns ifrån året som gått, 1993. Samma förundran som lärjungarna en gång kände där vid Gennesarets sjö, när Jesus uppenbarade sig för dem efter uppståndelsen. ”När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden, dock visste lärjungarna inte, att det var Jesus” (Joh.21:4).

  Den här underbara morgonen var det Johannes som först upptäckte Jesus och han viskade till Petrus: ”Det är Herren!” – ”It is the Lord!”. Vår vän, må vi alltid få leva med den förundran över Guds bottenlösa kärlek till mänskligheten genom ”att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall inte förgås, utan ha evigt liv”. Det enklaste i tillvaron vore att ständigt få leva i denna förundran och avskärma oss från ”tidens villervalla” och bildligt talat ”gå i kloster”. Men nu är det så att Jesus vill ha oss i världen men dock inte av världen. Jesus återvände till sin Fader efter att ha varit Guds härold, förkunnare här på jorden och i den tjänsten vill Jesus se oss, hans lärjungar idag. Förkunnare, vittnen som inte ”predikar oss själva” med våra egna åsikter om det eller det utan uppträder mera som en konungs härold från förr. ”Vi predika ju inte oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre och oss såsom tjänare åt er för Jesu skull”, som Paulus skriver i 2.Kor.4:5.

  Jesus, genom sin Ande, vill hålla måltid med oss och då så fria som möjligt från all förvirring runt omkring oss. Må vi få Nåd till det. Ytterst är det frågan om ”dying not doing”, som är det engelska uttrycket ifråga om att dö bort med Herren i stället för att vara verksamma själva. När vi dött ifrån vår egen vilja, från vårt mänskliga förstånd, våra egna tankar - när en människa har ”dött med Kristus” - så kommer vi inte att vara rädda för döden eller något annat. Då har vi varit med Jesus i Getsemane, till korset, vi har passerat graven – vi är uppståndna med honom. Vi är medborgare i ett nytt rike, ett himmelskt rike.

   I våra årsrapporter brukar vi ibland ta upp en del politiskt färgade frågor och ställnings-

taganden. En känslig fråga som vi tog upp denna gång var invandrarpolitiken. Ja, den som vågar ”sticka ut hakan” här har alla odds emot sig och blir kanske kallad främlingsfientlig i lindrigaste fall. 5.Mos. 10 kap. beskriver hur Sem, Ham och Jafets efterkommande bosatte sig på olika platser. Från början talade alla samma språk, hebreiska, men sedan de tog sig för att bygga Babels torn så ”förbistrade Herren deras tungomål, så att den ene inte förstår den andres tungomål”, varefter Herren spridde dem över jorden.

  ”När den högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn”, står det i 5.Mos.32:8. Gud i sitt rådslut delade ut jordens land åt folken och beslutade i stora drag hur stort det land skulle vara där de skulle bo. Det här ser vi som en bakomliggande tanke när vi talar om invandrare, som inte är något bibliskt uttryck utan begreppet då är främling eller flykting. Vi gör väl i att se de flesta av de här människorna som gäster och tillfälliga besökare i vårt land. Mot främlingar och flyktingar ska vi visa gästfrihet, innan de, när möjlighet ges, kan återvända till sitt land.

  Under några dagar i slutet av maj var en känd kör, the Betel Choir, från Minnesota, USA, på besök i våra trakter. Under 4 dagar var vi värdar får 8 av de sammanlagt ca 70 ungdomarna. Det var en verklig upplevelse att höra dem, även om de hade en repertoar som vi vanligtvis inte möter så ofta. Det var sånger på latin som ”Cantate Domino” och ”Agnus Dei” samt sånger på tyska. Men de sjöng även de mera klassiska gospelsångerna som ”Joshua fit the battle of Jericho”, sånger som har förmågan att frigöra glädjen över att Jesus är vår Herre och vår härförare i vår strid mot det onda här i världen. Det var vår kära Keri Mc Colley, en av de tidigare ”Reach-out-Singers” medlemmar som hade ordnat den här kontakten. Hon var nu själv med i den här kören.

1994

   Tack vare Guds uppehållande Nåd får vi ännu ett tillfälle att dela några tankar med er, våra kära vänner, år 1994. Tankar, som till en del kan upplevas som kontroversiella och som i många stycken går emot det ”fina etablerade” tänkandet i våra kristna led. ”Jag är A och O”, säger Herren, medan bokstäverna idag tycks stå för den ”Allmänna Opinionen…”

  Vi borde sluta med att ”putsa på fasaden” och söka identifiera själva problemet, vilket egentligen är bristen på gudsnärvaro – Andens närvaro. Det är idag som på de religiösa fariséernas tid, formen fanns där men Gud hade lämnat dem för 400 år sedan. I långa stycken går vi igenom ”hela maskineriet” idag liksom den etiopiske hovmannen gjorde i Jerusalem, innan han mötte Filippus där på vägen mot Gasa. Gud var intresserad av en människa, som frågar efter ”hur kan jag veta vad det står”. Måtte Gud göra oss mer nyfikna på och låta vår tro komma ut ur sin ”puppa”, så att vi konfronteras mera med verkligheten.

  ”Gud kommer att ha sista ordet. Ibland undrar jag hur och när? Jag stannar upp och tänker till när jag möter dem som tappat geisten, men som samtidigt uttrycker en oerhörd längtan efter Gud själv. Jag förstår dem. De som i sökandet efter det som känns äkta och genuint, inte gett upp, utan fortsätter att brottas med den Osynlige, som man inte på något sätt är beredd att släppa taget om. Kanske det just i denna brottningskamp finns förutsättningen, ett embryo till något nytt. En födelseplats, där Gud själv uppenbarar sig och stakar ut en ny kurs”, skriver Roland Wolst.

  Också detta år tänker vi ta upp ett par ”känsliga” frågor som en kristens inställning till politiken och till alkoholen, två särskilt debatterade frågor under året. Om vi börjar med politik så menar vi att det inte t.ex. fungerar med ett s.k. kristet parti. KDS har ”sålt ut sin själ” allteftersom för att inte hamna i 1-2% fållan. Vi förordar varken det ena eller andra partiet, då det gäller att rösta. Politik idag har inte blivit något annat än konsten att kompromissa för enbart en materialistisk förvaltning. ”Sanningen har sin givna plats även i politiken. Men den får givetsvis inte drivas så långt att den motverkar mera övergripande syften”, uttalar sig ortens riksdagsman i Grönköping.

 

  Hur ska vi då ställa oss till det här politiska? De finns de som menar att det inte finns en enda vers i Nya Testamentet som säger att Kristi församling ska reformera stater och riken medan andra anser att Bibelns budskap ger ett entydigt svar på att vi ska delta på ett ansvarsfullt sätt i samhällslivet. Att delta i en demokratisk process genom att rösta, yttra oss, stödja hederliga människor med rätta värderingar o.s.v. Som vi nämnde tidigare så förordar vi varken det ena eller det andra även om vi respekterar till fullo ett ”politiskt celibat”, ett avståndstagande från allt vad politik heter. Men vi är samtidigt medvetna om att detta inte kan göras till en regel för alla.

  Världens tro vilar på människan och att hon äger en inre kraft att övervinna allt – att människan är det olyckliga offret för sin onda omgivning medan vi som kristna borde förstå att det onda är att söka i människan själv – att det är synden som först måste avlägsnas.

  Under det här året har det varit en kampanj i tidningen Dagen för frivilliga nykterhetslöften och för att förmå landets kristna att bekämpa dryckenskapen i landet. En rektor vid Kaggeholms folk-

högskola säger dock: ”Personligen är jag absolutist, det vill säga jag dricker inte lättöl eller cider.

Jag röker inte och dansar inte. Ska min måttstock gälla som jämförelsepunkt för vad som är kristen livsstil? Nej, inte alls. Många gånger gör vi den smala vägen smalare än den i verkligheten är.” För vår del här menar vi att det inte finns någon biblisk motivering för att avstå att dricka t.ex. ett glas vin till maten vid något speciellt tillfälle. Vi bör dock avstå från också det om vi känner till att någon bordsgäst är svag för alkohol, kanske har ett alkoholberoende bakom sig.

  Under en weekend i slutet av september tog vi emot ett 15-tal ungdomar från Össebygarn och Kårsta. Estonia förliste de dagarna och det kom att prägla delar av våra sammankomster.

1995

Så bereds vi ännu ett tillfälle att göra bokslut över Nådens år 1995, ett år då speciellt trofastheten till visionen, uppdraget här i Bammarboda har prövats. Som ”Herrens lilla spillra” här har vi otaliga gånger summerat vårt ödes kolumner men alltid fått samma summa. Vårt uppdrag kan inte ”göras om” och frågan blir vilket är det största sveket – att tala eller att tiga om det som är ödesfrågor för kristenheten i denna tid. Du får själv besvara frågan…

  ”Nu är det heliga trotsets timma.

  Upprorsmän, Stig fram!

  Runt om oss klibbar förnekelsens dimma.

  Upprorsmän, Stig fram!

  Kan du förstå, vår vän, att vi ibland känner det så här med Nils Bolander, som skrivit den här dikten… C.S.Lewis har sagt: ”Man vet aldrig hur mycket man tror förrän det hela blir en fråga om död eller liv. Endast verklig risk prövar trons äkthet.” Tomas Sjödin menar i anslutning till ovanstående ”att bara en människa som tar livet och Gud på allvar resonerar så. Här duger inget snusförnuftigt filosoferande. Här är inte tid att väga och mäta, sortera och jämföra, och kanske, om man känner så, smaka litet kristendom. Något av det mest anstötliga med den kristna tron ligger i att den inte går att provsmaka. Livet med Jesus går bara att komma åt när jag är redo för den överlåtelse som kostar allt, förnekar självet och mister livet.”

  Kerstin Klason, frilansjournalist på Dagen, skriver: ”Kan Guds församling urskiljas bland all andlig bråte som breder ut sig och upptar synfältet? Eller har alla till- och ombyggnader under årens lopp så effektivt lyckats dölja de ursprungliga linjerna, igenkänningstecknen som skulle visa människor vägen, att den blivit osynlig och omöjlig att identifiera? Eller vad värre är: Har församlingen bränt ut sig själv inifrån i ett allt häftigare snurrande verksamhetshjul där ingen på länge har kontrollerat att ledningarna till själva kraftcentralen är intakta?”

  Ja, det är nog ingen tillfällighet att människor som får nåden att dra sig undan och ”låta sitt sinne upptas av djupa tankar”, kan ge sin omgivning den stadga och styrka den behöver i denna förvirringens tidevarv. Vet du att i hindens språng följer frambenen och bakbenen varandra i exakt samma spår – det är det som är hemligheten med hindens lätta språng över höga berg. Må du och jag få nåd att följa vår Herre och Mästare på samma sätt.

  Under en samling här i februari lades ett förslag fram om att vi skulle inbjuda till ett ”vildmarks-

läger” för ungdom mellan 15 och 20 år. Det var upplagt som tre olika parallella ”resor”.  En i Anden med tonvikt på detta att varje människa är skapad av Gud och har en längtan tillbaka till honom. Den andra resan var avsedd att ge en ”mänsklig identitet” genom att vistas i natur av både skog, berg och hav häromkring – att med kanot ta sig till öar och skär, och lära sig navigera, över-

levnadsteknik mm. Den tredje och sista resan var avsedd att ”göras i tiden”. Vad tänkte och hoppades våra förfäder på? Vad hade man för värderingar? Ett sökande efter en historisk identitet.

  Trots att inte så många ”utifrån” mötte upp så genomfördes programmet i stort och lägret avslutades här nere vid stranden med ett effektfullt ”spel” om hur kristendomen kom till Sverige. Ja, vi fick verkligen ta del av hur människorna levde, vilket gav oss en härlig känsla av delaktighet med våra fäder och deras kamp i tillvaron, inte minst ur andlig synpunkt.

  Vi har fortfarande kontakt med bl.a. våra vänner i Uganda, USA och England. Till sist ett ord till de unga: ”Du gör väl att söka dig fram till det bästa - du är kallad till att vara ”jungfrulig” och låt ingen ta den platsen ifrån dig, du är mycket värdefull i Guds ögon!

1996

Så ser ännu en årsrapport härifrån Bammarboda ”dagens ljus” om än i en mindre upplaga än tidigare (1996). I den förra nämnde vi ju inledningsvis att endast den som önskade rapporten skulle få den i fortsättningen. Utöver de allra närmaste har en kär broder hört av sig. Vi kan väl säga att vi inte direkt blev förvånade att endast en ville ”återvända” i en uppehållen kontakt. Kanske märkligt nog för många känner vi oss inte vemodiga eller sorgsna över den uteblivna responsen – det hela är mera en bekräftelse på att kristna idag sitter fast i sina tankesystem. Tröskeln är för hög att gå in i ett fritt tänkande med ett mera individuellt mottagande av Nåden och inte gömma sig bakom orden ”vi och gemenskapen”.

Våra maningar till ”att tänka själv” upplevs förmodligen som ett hot mot verksamheten i de olika samfunden och församlingarna. För oss betyder ordet ”församling” ”de som är kallade ut”, ut ur ”världen” – vi har redan vår direkta gemenskap med Gud, vår Fader, genom Jesus Kristus. Vi kan därför inte ”gå in i någonting där vi redan är!” Kristna ”församlingar” idag ser vi i stort vara ingenting annat än föreningar av likasinnade troende som vill vara tillsammans. Det kan som många menar var ”praktiskt” att ha det så men likafullt är det obibliskt och emot Guds vilja.

Redan under de allra första tiden här i Bammarboda kom ordet ”pelare” i förgrunden, att av Nåd få vara pelare, något som bär upp och har fri rymd omkring sig, en pelare som Andens vind fritt kan röra sig omkring. ”Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel…” (Upp.3:12).

I den situation som vi befinner oss i på den här platsen så går tankarna osökt till orden om ”den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga” (Ps.91:1). Ingen kan tala om för någon var den ”Allsmäktiges skugga” är, det är något som bara vi själva kan finna ut. Det är här det avgörs vilken förtröstan och tillit vi har till Gud – det är här vi inte tillåter något att hindra oss från att växa till i tron och bli hela människor. ”Om än tusen falla vid din sida, ja, tiotusen vid din högra sida, så skall det dock inte drabba dig”, fortsätter psalmförfattaren i vers 7.

Det finns oanade möjligheter inom oss till att harmoniskt och lugnt utföra det till synes omöjliga. Det här har vi i viss mån fått erfara här i Bammarboda, vilket endast är Guds Nåd från början till slut. Vi har fått lära oss att tacka Gud för allting. Att han har ett syfte med allt vi får möta, att vi överhuvudtaget inte kan veta något om Guds kärlek förrän vi känner till ondskan, mörkret. Vi kan omöjligt tala om dagen, ljuset, om vi inte känner till natten, mörkret. Guds väg till ljuset går genom mörkret – till liv genom död.

”Om Gud vill ge oss ett budskap för en bestämd tid, så gör han det och han kallar flera. Om det då inte ges något utrymme för detta, är det i kraft av Gudsrikes grundlag legitimt att de troendes ”allmänna prästadöme” kommer i funktion. Om Guds speciella tjänare, pastorerna och de äldste, inte kan nås, blir det de troendes uppgift att säga: ”Vi skapar en plattform för att det som måste sägas också skall kunna sägas”, skriver en A A Leenhouts i boken ”Mannen med krukan”.

Under sommaren inbjöd vi till ännu ett konfirmandläger med ett 20-tal unga från Kårsta och Össebygarns församlingar. Styrelsen för Institutet för Bibelöversättning kom på försommaren för planering och bön. Det var lätt att känna samhörighet med de här vännerna i deras arbete för att översätta Bibeln och bibeldelar till olika slaviska språk i det f.d. Sovjetunionen – vi har varit med som stödjare i det arbete i många år.

1997

I rapporten denna gång skrev vi om en man vid namn David Petander, en präst i Svenska Kyrkan. Han lämnade den tjänsten för att fortsätta endast vara Guds präst. En folkskolärare som mött honom skriver: ”Han predikade inte som andra och han levde inte som andra. Det förefaller som om han på fullaste allvar tagit Kristus på orden i såväl lära som i leverne:”

När de här raderna skrivs ner (årsrapporten 1997) är det bara tre dagar kvar av det gamla året och vi har just firat jul, ”var och en i sin stad”. Många av oss har sjungit med i de gamla, kära psalmerna som ”Bereden väg för Herren” och ”Hosianna, David son”, precis som vanligt. Det har blivit en tradition för flertalet av svenska folket. Ja, vi kan fråga oss hur det kommer sig att kyrkor och kapell, som annars gapar tomma, den här tiden på året fylls till sista plats. Är det bara fråga om en gammaldags julstämning eller är det innerst inne en bekännelse av Jesus som Herre. Vi tror att det ligger en äkta längtan bakom att så här enkelt få formulera sin tro och då i samman-hang, fri från den kyrkliga verksamhetsapparatens aktiviteter, som växt sig höga som berg att knappt någon kan ta sig över.

Den här årsrapportens främsta budskap är vår syn på de bekanta orden från Ef.1:9-10: ”Och han (Gud) har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden”. Vi tror att ”hela mänskligheten utgör ett harmoniskt helt, ett organiskt system där Kristus är huvudet”, som Viktor Rydberg skriver i sitt stora verk: ”Bibelns lära om Kristus”.

Vi upplever att många av de hinder – berg, som skymmer Guds väg med oss idag, skulle vi kunna ta oss över, om vi fick upp ögonen för Guds ordning om ”alltings återställelse”, så att Paulus ord i Fill.2:9-11 blir verklighet för oss. ”Därför har Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn, som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, deras som är i himmelen och deras som är på jorden, och deras som är under jorden och att alla tungor skall bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre”.

Det här ställningstagandet har vi kommit fram till efter några års studium av Guds ord och vi är medvetna om den ”risk” vi tar för att än mer ”marginaliseras” av andra troende. Inom den ”etablerade kristenheten” är de här tankarna inte gångbara och den präst eller pastor, som tar dem till sig, skulle genast bli av med sin tjänst eller frysas ut. Nu talas det inte så mycket om de eviga straffen i våra kyrkor idag och frågan är väl hur många som egentligen tror på denna ”hädelse” mot Gud, som läran om den oändliga pinan innebär.

I boken ”Människans väg” redogör teol.dr. Alf Lindberg för de tre olika uppfattningarna kring frågan om ”de eviga straffen”. Den första brukar benämnas läran om de eviga straffen för de orättfärdiga. Den kallas även läran om den dubbla utgången, alltså somliga till himlen och somliga till ”helvetet”. De som har denna uppfattning menar att uttrycket ”evig”, med tanke på den kommande domen, alltid betyder ”aldrig upphörande”. Den andra lärouppfattningen hävdar att de orättfärdiga kommer att förintas efter den yttersta domen, den s.k. annihilationsläran. Den tredje uppfattningen om människans situation inför döden och evigheten kallas universalismen.

Kyrkofadern Origines (död 254) menade att Gud till sist skall segra över allt ont och att det ingår i hans världsplan att återföra alla till deras gudomliga ursprung. ”Detta”, skriver Alf Lindberg. ”kommer att ske genom Kristus som uppenbarar trons hemligheter för varje enskild människa och för henne in på självkännedomens och reningens väg. Det innebär en process som fortsätter också efter människans död. Sedan den enskilda människan fullbordats i och genom denna process har hela skapelsen återförts till sin gudomliga status och härlighet och ”Gud har blivit allt överallt”. Vi ska väl tillägga att det är här inte fråga om läran om ”skärselden”.

Jesu försoningsgärning är från världens skapelse och fortgår till dess han tillfullo slutfört sin kallelsegärning att fullkomna hela mänskligheten, hur lång tid detta än må ta. På Golgata lades grunden till denna allomfattande försoning. Tyvärr kan vi inte här förklara denna vår syn närmare p.g.a. det utrymme vi har till förfogande här. (Rapporten finns för någon som är intresserad). Vi kan också slutligen säga att ordet ”aion” felaktigt översatts med ”evig” i våra bibelöversättningar.

1998

I någon mån vill vi i den här årsredogörelsen (1998) fortsätta att föra vidare tankar från avslutningen av den förra. Att vi som de ”gamla tänkarna” är beredda att möta ”människans dunkla längtan” och då umgås med Guds ord i en anda av bön och inre lyssnande. Att ”Sanningen finns dold under bokstavens yta” som Origenes uttryckte det på 200-talet.

Inför fortsättningen här måste vi lära oss komma ihåg att ”sanning utan kärlek är brutalitet och kärlek utan sanning är sentimentalitet”. Sören Kierkegaard, den danske tänkaren, grubblade under de sista åren av sitt korta liv (blev 42 år) över uttrycket ”sanningsvittne”. Han var lidelsefullt intresserad av sanningen, ja, det var ett livsvillkor för honom, en fråga om liv och död att sanningen kom till rätt uttryck. En av hans lärare, Jesus Kristus, hade gått i döden för sitt vittnesbörd. Att vittna om sanningen är en farlig sak – det är anstötligt för den rådande ordningen. Kierkegaad visste och förstod att det grekiska ordet för ”vittne” även kan översättas med ordet ”martyr”. ”Den välsmorda kyrkliga retoriken, vältaligheten, föreföll honom plötsligt billig, medan den sanning han lärt känna var dyrbar”, som Brita K Stendahl skriver i sin bok om honom.

Han hade lagt märke till skillnaden mellan hur de från den lägre medelklassen tog emot Bibelns budskap på ett rakt och enkelt sätt medan de bildade liksom ”översätter” det och då med prästerskapets hjälp. När det stod klart för Kierkegaard började han sin ”enmansrevolution”. Han ville återupprätta det ursprungliga släktskapet mellan orden ”sanningsvittne och martyr” och avlägga räkenskap inför Gud allena. En ”etablerad” kyrka skapade enligt hans åsikt en fruktans-

värd förvirring eftersom den kompromissade med denna världen.

Vi har själva lagt märke till hur ”vanligt folk” utan förankring i kristna kretsar, med lätthet har kunnat förstå mycket ”svåra” sanningar från Guds ord, som etablerade kristna har oerhört svårt med. Kan det vara så att det är det enkla som är det svåra…

Som vi ser det måste vi ”återerövra förlorad mark” också på det rent mänskliga planet – att lära oss uppfatta signalerna. Vi har under år tillåtit igenslamning av moderna tendenser. Ja, att vara modern är att sakna perspektiv, som vi ser det. Vi ska t.ex. låta män få vara män och kvinnor få vara kvinnor och inte falla undan för en slags ”endrogym varelse”, som varken är man eller kvinna utan något mitt emellan. Det är som vi ser en helt ny människotyp som är ”inne” idag och det är det så kallade syskonsamhället som har stor del i det. Vi måste försöka vinna åter den faders- och modersgestalt som gått förlorad i långa stycken.

Vi skrev också om förväntan och förundran i rapporten. Den kände teologen Karl Barth skriver: ”Den som märker, att han inte blir förundrad, när han på ena eller andra sättet får att göra med teologin, eller den som märker, att han efter någon tid upphört att förundra sig, den som märker, att han inte blir alltmer förundrad ju längre han ägnar sig åt saken, för honom vore det tillrådligt att ännu en gång på något avstånd fördomsfritt tänka igenom om det inte vore bättre både för honom själv och för saken, om han ville ägna sig åt något annat än teologi”.

I början av april tog vi emot 9 deltagare i en så kallad Alphakurs under ett veckoslut. Syftet har alltid varit att få kontakt med människor utanför kyrkan (startade i en anglikansk församling i London för 10 år sedan). Det är en 10 veckors grundkurs i kristen tro och den här samlingen inföll mitt i ”terminen” under Sören Stadells ledning.

Fredag – söndag 15-17 maj kom sammanlagt ett 25-tal barn och ungdomar från Kårsta församling i två omgångar. Lördag eftermiddag blev litet speciell då vi alla fick följa med missionsbåen ”Christina” på en 3 timmars kryssning norrut. Fredag – lördag 23-24 oktober blev det ett nytt läger också med sammanlagt 25 unga och 3 ledare från Össebygarns församling.

1999

Vi är tacksamma till Gud för det år (1999) som vi nu lämnar bakom oss med en förvissning om att ”Gud som har påbörjat ett gott verk hos oss alla kommer att fullborda det till Jesu Kristi dag” (Fill.1:6). Vi ska glädja oss åt de delmål, som vi redan har nått. Allt kanske inte är som det borde vara med oss – vårt tjänande är bristfälliga ”styckverk” men en dag ska de bli fullkomnade.

Allt fler kristna börjar fråga sig om det finns människor, som blir räddade av Kristi bud utan att medvetet känna honom, att det finns ”anonyma kristna”. Många har inget namn på den Kristus som de tagit emot. Vi vet att det ligger i Guds frälsningsplan att han vill återföra skapelsen till det som den var skapad till.

Den finländske läkaren och hjärnforskaren Matti Bergström har utifrån sin kristna tro kommit att grubbla över varför människor i alla tider och i alla kulturer haft en tydligt uttalad tanke på Gud. Han har olika namn men tanken på en Gud, som inte är bunden till tid och rum finns där. De här tankarna möter vi också bland flera missionsarbetare som t.ex. Don Richardson i boken ”Fredsbarnet” och hos Bruce Olsson i hans kontakt med motolinindianerna i Venezuelas och Colombias djungler.

”Människan har en gudskanal som utvecklas i hjärnan väldigt tidigt i fosterstadiet” menar Bergström, ”en kanal, som kommer djupt inifrån, inte är bunden av tid och rum och som inverkar på oss men vi kan inte inverka på den.” Han ser människan som en helhet med ett inbyggt behov av tro. Att det är så många som inte bryr sig om Gud, beror på att rationalismen dominerat det västerländska tänkandet och han lägger skulden på upplysningsfilosoferna. ”Rationalismen”, fortsätter han, ”grundar sig på vetandet. Du ska vara objektiv och veta, inte tro och vara subjektiv. Det som kommer utifrån vet jag, men jag har en inre värld, som vi inte kan hantera med vetande.”

Vi som tror på Guds Ord ser ju tydligt hur Gud en gång uppenbarat sig för alla folk och hur han fortsätter att göra det, även vid sidan av den kristna kyrkan.

Paulus visste det här när han på Aeropagen sade: ”Atenare, jag ser av allting, att ni är mycket ivriga gudsdyrkare. Ty medan jag har gått omkring och betraktat era helgedomar, har jag också funnit ett altare med inskriften: ”Åt en okänd Gud”. Om just detta väsende, som ni sålunda dyrkar utan att känna det, är det som jag nu kommer med budskap till er” (APG 17:22-23).

Många är vilsna innerst inne idag och de känner därför stor tillit och trygghet ”att ha oss till hands” så att säga – att veta att vi alltid finns där och speciellt inför någon svår situation i deras liv. De kanske inte finner vägen till någon kyrka utan lever sitt vanliga liv med mer eller mindre förundran över att det finns en Gud som styr deras liv och kan gripa in då mänsklig hjälp inte räcker till. På något sätt uppfattas vi som medlare mellan dem och Gud, ja, t.o.m. som en slags förespråkare för dem i evigheten. Det är verkligen rörande att få uppleva denna oftast inte uttalade barnsliga tilltro.

Redan i mitten av mars ”startade vi upp” med ännu en Alphakurs. Lägerlivet på ”Bammis” började på pingstaftonen då ett 20-tal barn i åldrarna 7-12 år kom från Kårsta församling. Vi fick bättre väder än som förutspåtts och flera badade i det 10 gradiga vattnet, burr… Nästa helg – fredag till lördag kom ett 15-tal barn i samma åldrar från Össebygarns församling och lördag-söndag följdes de av en ny grupp i åldrarna 11-13 år. Andra helgen i juni kom gruppen ”Credo” hit med 20 deltagare i åldrarna kring 12 år. En av ledarna önskade att hon och ungdomarna skulle få veta litet mera om oss här och ”hur allt började”. Credo, som ju på latin betyder ”jag tror” gjorde att vi påminde varandra om hur tryggt det är att tro på Gud och lita på honom redan i unga år.1-3 oktober kom ytterligare drygt 25 unga från Össebygarns församling och två veckor senare tog vi emot 13 konfirmander och fyra ledare från Kårsta och Össebygarns församlingar.